Mitt 2010

Mitt 2010 har varit väldigt upp och ner, jag tänkte ge mig på en sammanfattning och något slags bokslut nu när det bara återstår några få dagar på året.

Januari började med flytt, nytt jobb och ett krånglande knä som höll mig borta från löpningen i en och en halv månad. Jag blev alltför välbekant med crosstrainern, tråkiga spinningpass och gymmet och jag saknade löpningen, men jag kunde inte springa, det gjorde för ont. Till slut kunde jag knappt gå utan att det kändes som att knivar skar in i knät. I mitten av februari kom jag till en sjukgymnast som gav mig stränga order om att stretcha, flera gånger om dagen och jag lydde. Som ett mirakel var knät snart bra igen och i mitten av februari kunde jag så smått börja springa igen. Jag kommer ihåg den lycka jag kände efter att ha sprungit 20 minuter i snigelfart på löpbandet utan att ha ont.

Sedan fortsatte träningen smärtfritt i en månad ungefär, sedan började andra knäet att krångla och alternativträningen tog fart igen i kombination med massa stretchande. Till slut gick jag till Löplabbet och gjorde ortopediska inlägg, något som räddade min maratonstart. I slutet av april kunde jag börja springa igen och sedan dess har jag knappt haft knäproblem.

I maj var jag således lite stressad, tre veckor före Stockholm marathon sprang jag ett långpass på ca tre timmar och det var det enda riktiga långpass jag sprang på mer än ett halvår innan maran. Jag sprang också ett iskallt Kungsholmen runt och ett lite varmare Vårrus som uppladdning inför årets stora mål.

Juni var lika med Stockholm marathon och jag stod på startlinjen, ganska nervös men glad över att kunna springa. Med ett förvånansvärt jämnt tempo, men med stumma ben gick jag i mål på 3,58. Jag var skakig och kunde knappt andas när jag gick i mål och promenaden från Stadion till Östermalms IP var jobbigare än hela maran. Men jag klarade målet på fyra timmar och viktigast av allt: jag var inte skadad. Bara några dagar senare kunde jag, om än på stappliga ben, springa.

Jag sprang juni ut, sedan blev det juli, med resor hit och dit och semester på resande fot. Det blev ett par veckors vila från löpningen och det var nog väldigt bra för motivationen. Jag insåg då hur mycket jag saknade att träna och det första jag gjorde när jag kom hem var att springa ut på en runda.

Augisti och september gick i träningens tecken, jag sprang som aldrig förr och kom upp i fler och fler kilometrar per vecka. Höstens stora mål var Lidingöloppet, målet var ganska låga under tre timmar, men jag hade ingen som helst aning om var jag stod formmässigt efter ett ganska struligt år. I övrigt var jag tillbaka på jobbet och började mer och mer känna att jag behövde ombyte.

Lidingöloppet gick över förväntan, 2,40 blev sluttiden och jag grämde mig mest över trängsel och missad silvermedalj. Men nästa år ska den tas. Tre veckor senare sprang jag Hässelbyloppet, ett lopp som kändes skit hela vägen och jag blev mycket förvånad över det nya personliga rekordet, men också besviken över de fyra ynka sekunderna på fel sida 45-min strecket.

Resten av året har bestått mer av kvantitet än kvalitet, det har blivit många långa och lugna pass blandat med lite fartlek på löpbandet. Det har också blivit allt mer löpband på grund av snö och kyla. I december har långpassen blivit lidande, fester och annat har tagit tid och under julen har jag unnat mig mer vila och alternativ träning. Jag har också funderat en hel del över framtiden, över jobb och vad jag vill och vem vet vad nästa år för med sig.

För att sammanfatta det kan man ju säga att 2010 varit minst sagt upp och ner. Jag tror mycket på 2011 och jag har vissa träningsmål, men de tar jag vid ett senare tillfälle.

löpning i går - sjukdom i dag

Ja, jag hann springa i går innan snöovädret slog till. Klockan 8.00 stack jag i väg, det var ca fem minusgrader, men det blåste en hel del. Det blev 10 ganska jobbiga kilometrar då jag kände av benhinnorna lite oroväckande mycket. När jag kommit hem och duschat började det snöa och det har inte slutat än. I går både blåste och snöade det något fruktansvärt hela dagen, i dag har det inte blåst men snöat konstant har det gjort. Men det har inte blivit någon träning för mig ändå eftersom jag i går började känna mig sjuk och illamående. Illamåendet gav med sig i dag, men jag har varit helt ur form hela dagen, trött och småsnurrig. Typiskt när man är ledig.

Jag hoppas jag är bättre i morgon, kanske blir det en springtur då, men vi får se, jag kanske cyklar också. Just nu blir det inga längre sträckor. Långpassen får vänta till nästa år, eller rättare sagt till i helgen.

Vila är ju inte så himla kul

Jag vill springa, jag vill verkligen det, men ändå gör jag det inte nu. Varför kan man då undra, jo för att de senaste dagarna har varit kallare än 20 minusgrader ute och jag har en viss smärttröskel och sedan har jag bestämt mig för att jag måste ta lite vila från löpningen. Jag sprang senast i tisdags och är således inne på min fjärde löpfria dag i rad, det var otroligt länge sedan jag hade så många löpfria dagar i rad. Senast var förmodligen i somras då jag var ute och reste i två veckor och inte hade tid att springa och då det dessutom var på tok för varmt (sedan gick jag ju runt hela dagarna under dessa två veckor vilket tog lite på orken också). Men jag har inte totalvilat, nej det har blivit nötande på träningscykel istället. Toktråkigt, men man vänjer sig konstigt nog och det är bra hålligång-träning när man vill just hålla i gång men samtidigt vila upp sig. Sedan finns det bara tråkiga löprundor här vilket gör att det är ganska bra att passa på att ta löpvila just när man är hemma.

Men i morgon ska jag springa, temperaturen höjs också stadigt ju längre dagen går så i morgon kanske det bara är tio minusgrader, fullt överkomligt att springa i. Det sägs också att snöstormen som huserat i södra Sverige ska leta sig upp hit till i morgon, men jag håller tummarna för att den inte är allt för illa. Snöstorm brukar ju definieras ganska olika beroende på var i landet man befinner sig. Jag hoppas att vädret tillåter i alla fall en liten springtur.

I går var det ju julafton också och jag hade en mycket bra julafton, jag firade med familjen och släkten. Det var Kalle, julmat, kusiner, kusinbarn, tomten och julklappar. Och mängder av mat och godis, magknipet kom som ett brev på posten och jag känner mig fortfarande uppsvälld, men hungrig blir man i alla fall dagen efter, det tycker jag är lite konstigt. I dag har jag tagit det lugnt, cyklat lite och läst lite bok, morgondagen kommer se ungefär likadan ut, fast med lite besök hos släkt.

Jul jul - äntligen hemma

Nu är det julledigt och som jag har väntat, min plan är att vila, sova och äta choklad och skumtomtar (min stora julfavvo) ända fram till nyår. Sedan kommer jag att komma tillbaka till hetsen och huvudstaden med massa nya krafter.

Men lite träning tänkte jag också försöka klämma in, tyvärr är det 20 minus och snö överallt och jag har ändå vissa gränser. Så löpningen blir det nog lite lugnt med den närmsta veckan. Det kanske är bra eftersom mina benhinnor krånglat mer och mer de senaste veckorna.

Men mina föräldrar har en träningscykel som får fungera som substitut när jag inte har tillgång till gym och löpband. Det är fruktansvärt tråkigt att cykla på träningscykel, men med en bok eller film går det att överleva.

Innan jag åkte hem i tisdags (bara en timmes försening med SJ) hann jag springa 16 km på bandet, i måndags blev det totalt 20 km på löpbandet, så 36 km på julveckan får väl ändå räknas som godkänt. Kanske det blir lite varmare också så att jag kan springa lite i mellandagarna.

Let it snow

Jag är en julälskare av stora mått och jag tycker att det är underbart att vi får en vit jul i år igen. Jag tycker om att jag får uppleva en riktig vinter trots att jag flyttat från Norrland till Stockholm, jag hatar slasket som uppstår när temperaturen ligger runt nollan, men jag tycker inte det behöver bli kallare än tio minus och jag hatar när det blåser. Jag vill bara klargöra detta så att ingen tycker att jag klagar när jag skriver om jobbiga springturer i snön.

För i morse var det just det som det blev, hoppande, skuttande och någon slags oteknisk snölöpning runt ett oplogat Stockholm. Innan var jag lite tveksam, men jag var heller inte sugen på löpbandet, vilket var alternativet. Så på med kläderna och ut i snön bara. Först gick det segt, men jag bet ihop och efter dryga 7 km kändes det lite lättare som det brukar med andra ord. Jag sprang min vanliga runda längs med vattnet, runt Skeppsholmen, Djurgårdsbrunn och en extrasväng ute på Djurgården, sedan Vallhallavägen till Odengatan, sedan Sveavägen ner till Drottninggatan. Vid Åhlens stod klockan på 20 km och 2,01 timmar och då beslöt jag mig för att det fick räcka för dagen. Jag hoppade på tunnelbanan och kände mig trots mina trötta ben rätt nöjd.

Tempot blev i snitt 6,05 min/km och det är väl inget att hurra för, men det går inte fortare när vädret är som det är och vägarna är så svårlöpta. Men jag tror det bygger pannben att springa ute nu och jag tror att det är bra träning för maraton.

Nästa vecka blir lugnare, i morgon blir det gym, på tisdag förmodligen också gym innan jag åker hem. Hemma vet jag inte hur det blir, lite löpning och lite träningscykel, men också mycket vila och mat. Snart är det ju jul!

När livet kommer i vägen

Ja, det är lite dåligt med bloggandet just nu, men jag har goda ursäkter. Eller vad sägs om Nobelfestligheter, baler och glöggmingel, lägg på det att jag har jobbat som vanligt och försökt träna som vanligt. Just nu känner jag mig ganska slut och denna vecka har mest känts som en nedräkning till julledigheterna som börjar på tisdag eftermiddag. Bloggen har helt enkelt prioriterats bort.

Men trots en fullspäckad december månad har jag tränat ordentligt mycket, det har inte blivit något ordentligt långpass på några veckor, men jag har klämt in ett par 20-kilometrare i veckan i alla fall. I dag blev det ett pass på nästan 23 km i snön, jag tog mig an de södra förorterna. Min tanke var att springa längs med tunnebanelinjen till Högdalen/Hagsätra och sedan mot Farsta och mot söder igen. Det gick bra till Farsta men sedan villade jag bort mig fullständigt. Trött frusen och med rejält trötta ben hamnade jag till slut i Skarpnäck och därifrån blev det tunnelbana hem. Det var rejält svårlöpt i dag, mycket snö och oplogade trottoarer. Däremot var det inte speciellt kallt och det blåste inte så farligt, men mina ben var trötta efter en ganska hård träningsvecka. Dessutom hade jag som vanligt ont i benhinnorna den första milen. Jag förstår inte vad som är fel.

Dessutom testade jag mina nya skor i dag, jag beställde dem från Löplabbets internetbutik, ett par Asics Kayano. Det var 30% rabatt så jag var bara tvungen att passa på att köpa dem. Nu har jag bara testat ett pass, men det kändes bra. Ska nog ta en runda i morgon också för att se hur de känns. Konstigt nog brukar jag ju springa bättre på söndagar än lördagar.

Onda benhinnor

Så, funkade mitt lilla experiment i går? Svaret är nej, det gjorde det inte. När jag ställde mig på löpbandet i morse och började springa gjorde det rejält ont i hela underbenen. Det var en pina att springa, men samtidigt känner jag igen smärtan och vet att det bara gäller att springa igenom och härda ut. Så i cirka 45 minuter var det som att springa med två stela stolpar istället för ben och några intervaller var det inte tal om.

Totalt blev det 15 km fartlek på ca 1 timme och 30 min varav andra halvan gick betydligt fortare och lättare än första.

Det där med vila

Jag är den första att erkänna att jag är dålig på att vila, så därför har det känts lite jobbigt med en lugn helg, trots att jag vet att jag också behöver det. Men en sak som alltid händer när jag vilat är att jag får ont i benhinnorna första träningsdagen efter vilan. Det är ganska jobbigt tycker jag för på så vis förstörs ju lite av ett träningspass. Ofta brukar det vara den typ av smärta som går över efter att jag sprungit i en halvtimme-fyrtiofem minuter, men innan det går över är det som att springa med två stolpar istället för ben.

Eftersom jag inte sprang i går och har planerat intervaller i morgon så tänkte jag att jag skulle testa benen i dag när jag kom tillbaka till Stockholm. Jag skulle på ett möte inne i city och tänkte springa till gymmet, duscha där och sedan gå på mötet. Det blev med andra ord en väldigt kort springtur på ca 20 minuter, men mina ben var som onda stolpar. Vad var då syftet? Jag behövde inte springa, inte träna över huvud taget, men jag tänkte testa om det förhindrar att samma sak händer i morgon. Nu vet jag inte om det fungerar, men jag hoppas att mina ben är pigga för intervaller på löpbandet i morgon bitti.

Den kommande veckan är förövrigt ganska hektisk, men det kommer bli en otroligt rolig vecka också.

Snölöpning

Ja, om vintern fortsätter som den hittills gjort lär det blir många rubriker som denna under de närmsta månaderna.

Arbetsveckan slutade med ett långpass i snön i går morse. Det snöade friskt och det låg ett litet snölager på gatorna där jag sprang. Men temperaturen var behagliga fyra minus och det blåste inget. Mina ben var väl inte riktigt helt med på noterna och det blev ganska slitigt, men känslan var ändå positiv genom efteråt. Jag sprang runt Skeppsholmen, runt Djurgårdsbrunn, längs Karlavägen, Sveavägen, Drottninggatan och via Slussen hem. Totalt blev det 18,5 km på 1 timme och 55 min, inget vidare tempo med andra ord, men det var heller inte syftet. Snön gör ju automatiskt att det blir ett lugnare tempo.

Det har varit en rätt hård träningsvecka, många mil och många träningspass, därför passar det extra bra med en vilohelg hemma hos föräldrarna. Nu har vi ju gått in i december och glöggmingel, baler och diverse festligheter gör att träningen kommer att bli lite lidande, men det kanske å andra sidan är bra. Jag ska försöka att utnyttja morgnarna och luncherna så gott jag kan, det är ju bara tre veckor kvar till jul dessutom.

Veckans segaste dag

Jag har alltid ogillat tisdagar, det känns bara som en så meningslös dag. Det är tidigt i veckan, vilket innebär långt kvar till helgen och det är inte som måndagar som alltid går snabbt på grund av möten och mycket att göra på jobbet. Nej tisdagen känns bara inklämd och onödig, tur att den snart är över för denna vecka i alla fall.

Den här tisdagen inleddes i alla fall bra med dryga 21 km löpning genom ett kallt Stockholm. Planen var 20 km i lugnt tempo på drygt två timmar, men det blev lite snabbare och därmed också lite längre sträcka än planerat. Eftersom jag hade väntat mig att vara seg så blev jag lite förvånad när benen ville springa på, kanske sprang jag lite extra fort för att inte frysa. För det var kallt, nio minusgrader visade termometern på Katarinahissen och temperaturen sjönk också under tiden. Men det är värst i början, efter ett tag går det rätt bra, det blåste ju i alla fall inte, det som är värst är nog ändå ansiktet, man kanske borde skaffa en sådan där rånarluva. Hur som helst så känns löpningen bra nu, jag tycker att det rullar på som det ska och hoppas att det fortsätter så.

Sedan har det varit full rulle hela dagen och det blir en tidig kväll för mig. I morgon blir det gymmet, enligt SMHI ska det bli rekordkallt i ett par dagar nu och då tycker jag det är bäst att utnyttja mitt dyra gymkort lite extra.

Snö, blåst och 20,5 km

Om gårdagens runda var vacker, inspirerande och hyfsat lättlöpt så var dagens helt tvärtom. I normala fall brukar jag vara förvånansvärt pigg på söndagar trots att jag sprungit långt dagen innan, men då brukar det å andra sidan inte vara sådant väder som det var i dag. Det blåste hårda vindar och snön yrde i morse när jag gav mig ut. Det var det enligt mig värsta vädret och hela rundan kändes bara seg och jobbig. Till råga på allt blev det något fel med min klocka så att den stannade efter 8,5 km (då jag tog en toalettpaus), något jag inte märkte förrän ca 4-5 km senare. Det kändes lite segt, men jag uppskattade den missade biten till lite mer än 4 km och sprang vidare. När jag kom hem mätte jag med google maps och sträckan var ca 4,5 km så jag uppskattade rätt bra ändå.

Siktet var inställt på 20 km i lugnt tempo och det blev det också (eller 20,5 om man ska vara exakt). Det gick inte att hålla ett jämnt tempo däremot, snön och vinden gjorde att det ibland blev mer hopp och slir än löpning. Jag sprang en spontanrunda som gick runt stan, Vasastan och en sväng ut på Kungsholmen. Värst var det i slutet när jag på vägen hem sprang genom Gamla stan, eller sprang, jag slirade mest omkring på de oplogade gatorna.

Men men, nu såhär i efterhand känner jag mig ändå nöjd, nöjd över att jag följde min plan och över att jag inte gav upp. Det är sådana här rundor som bygger pannben och gör mig starkare i satsningen mot marathon 2011.

I dag är det ju första advent också och jag har tänt första ljuset och gjort knäck. Nästan alla julklappar är också inhandlade (jag har i och för sig inte så många att köpa) så det känns som en bra söndag.

startar om

Jag började friskt i somras och sedan rann det liksom ut i sanden när jag bytte bloggportal, men jag tänkte ge det en chans till. Kanske mest för att jag saknar att skriva, jag har dessutom börjat skriva en del blogginlägg i mitt jobb och jag känner att det är riktigt kul. Så även om ingen läser så tänkte jag ta tag i bloggandet igen. Det är främst tänkt som en träningsblogg, men det blir nog lite annat också. Lite mer allmänna tankar.

En månad har gått sedan sist, ett grått oktober har ersatts av ett vintervackert november, i morgon är det första advent och jag njuter av att snart vara inne i december. En månad som bjuder på det bästa, jul, nobelfest, festligheter, glöggmingel och tända ljus. Förhoppningsvis stannar minusgraderna kvar och det fortsätter vara vindstilla som det varit i dag.

Min löpsatsning fortsätter och jag springer fortfarande helst ute, även om jag måste erkänna att det blivit en hel del pass på löpbandet de senaste veckorna. Jag kan klara kyla och snö, men inte när det blåser storm. Jag har också börjar smyga in lite kvalitet i träningen. Främst i form av ett intervallpass i veckan, vanligtvis på måndagar och på löpbandet. Det är ju ganska praktiskt att köra kvalitetspassen inomhus nu när det för det första är halt ute, men också för att man kan reglera farten bäst där.

Jag har också skaffat en ny kompis, en Garmin forerunner som mäter tid, sträcka, hastighet och puls, så hädanefter kommer jag att ha stenkoll på alla kilometrar jag samlar. Egentligen låg den helt utanför min budget, men jag har velat ha en så länge så jag ser det som en julklapp till mig själv.

I morse blev det (som vanligt på lördagar) ett långpass, tanken var 25 km på ca 1 timme och 30 min, det blev 27 km på 2h och 37 min. Benen var tunga i början och det kändes också tyngre av att springa på snön, men efter ett tag lossnade det och jag blev piggare. Den var ca 7 minusgrader, men kylan var inte alls jobbig, jag hade precis rätt kläder och luften kändes mest frisk och klar. I morgon blir det löpning igen, inte lika långt, men jag gillar tanken med att köra dubbla långpass på helgerna, man har ju mer tid då och jag tycker inte att de långa och lugna passen sliter lika mycket på kroppen.

Kvantitet istället för kvalitet

Nu är jag inne i en period då mängdträning går före snabba kvalitetspass. Med mängdträning menar jag fler långsamma pass och i princip ingen snabbhetsträning. Det är det som ska ge mig en bra grund för att slå mitt mararekord i maj. Jag har också tränat rätt hårt i början av hösten och därför är jag nog i behov av att bara ta det lugnt nu. Men jag inser också att nyckeln för att lyckas på maran är just långpassen och för att inte gå ut för hårt och bli skadad försöker jag hålla ner tempot på alla längre pass jag kör. I januari kommer jag att lägga in minst ett ordentligt intervallpass i veckan.

I morse blev det ca 12 km i lugnt tempo runt Södermalm, benen var trötta vilket kanske inte är så konstigt. Efter jobbet slank jag in en sväng på gymmet för att träna mina ben. Det är den träning jag slarvar med mest och jag måste bli bättre på den punkten eftersom styrketräning för benen är så viktigt i skadeförebyggande syfte.

En hel helgs vila

I helgen som gick så har jag inte tränat någonting, jag har inte sprungit, inte gymmat och inte powerwalkat (inte för att jag gör det så ofta ändå, men...). Jag har dessutom haft en välbehövlig vila från vår huvudstad. Det har varit en vilohelg med andra ord, något jag borde träna på att ha oftare.

Och efter en vilohelg är man desto mer sugen på att träna igen, måndagen bjöd på sammanlagt ca 26 km utspritt mellan löpband på morgonen och elljusspår på kvällen. Benen var först stela som de alltid är efter att jag vilat två dagar i rad, så benhinnor och vader protesterade lite de första kilometrarna. Men sedan rullade det på bra och jag blev lite förvånad på kvällen när mina ben var pigga som om de inte alls sprungit på morgonen också.

I går blev det lite lunchträning, fem kilometers fartlek på löpbandet följt av lite magträning fick utgöra träningen för dagen. Det kändes bra att köra lite fart igen trots att jag försöker vila från det nu i oktober.

Ibland är jag glad över att vara en morgonmänniska

I dag är en sådan dag, jag har precis kommit hem efter en alldeles underbar morgonlöpning i ett folktomt Stockholm. Visst, jag var inte så pigg på att lämna min varma säng när väckarklockan ringde, det småregnade ute och SMHI hade lovat nollgradig temperatur, lägg där till den ständiga blåsten. Nej, jag ska erkänna att det kändes lite tungt, jag har dessutom några mil i benen från denna vecka och undrade om det fanns mer att hämta. Efter lite klädfunderingar blev det en liten varmare jacka som passar bra i regn med en underställströja under. Sedan begav jag mig ut, det snöregnade och blåste lite kallt, vid Katarinahissen var det nollgradigt precis som utlovat. Jag hade ingen direkt plan utan sprang ner till Dannvikstull, längs hamnen mot Slussen, Skeppsbron, ett varv runt Skeppsholmen och sedan vidare Strandvägen mot Djurgården. Någonstans där kände jag mig som starkast och jag njöt verkligen, benen var inte som piggast, vädret var inte optimalt, men det var ändå så skönt. Så skönt att bara springa där i ett lugnt tempo och bara njuta av hösten och av att jag kan, att jag orkar och att min kropp orkar trots att jag stundtals pressar den lite för hårt.

Rundan fortsatte runt Djurgårdsbrunnskanalen, längs med Gärdet, upp på Valhallavägen, till Odengatan, sedan Sveavägen-Drottninggatan-Gamla stan och till slut var jag tillbaka på Söder igen. Två timmar blev det totalt och det känns som ett bra avslut på en vecka som känts väldigt upp och ner. I helgen blir det välförtjänt vila och en paus från Stockholm.

Test: Tabata

Jag fortsätter min lilla testomgång av Sats nya höstklasser, i går stod Tabata på schemat. Tabata är en träningsform från Japan som är lite som cirkelträning, man gör åtta intervaller av varje övning. Det beskrivs som tufft och effektivt och kommer att finnas på utvalda Sats-center fram till mitten av november.

Jag gillar ju cirkelträning som form, det är oftast effektiv och varierande träning. Tabatan inleddes med uppvärmning: löpning runt i salen och över hinder i form av step-brädor. Sedan var det dags för intervaller, totalt fyra stationer där man gjorde åtta intervaller på varje station innan man bytte. Varje intervall är 20 sek och sedan 10 sek vila mellan. Övningarna var djupa benböj, fällkniven, utfall med axelpress och rygglyft. Sedan var det en styrkedel med dips, tricepspress, höftlyft och magövningar. Efter det avslutades passet med två ytterligare Tabataövningar: burpees och en övning där man bara springer upp och ner på en step-bräda.

Jag var nog egentligen lite för trött för att få så mycket ut av klassen, men jag tyckte inte direkt att övningarna var så jobbiga. Jag kanske inte tog ut dem tillräckligt. Värst var de två sista övningarna, men jag ogillar ju verkligen burpees också så det kan ju bero på det. Tabata får godkänt betyg av mig, det var effektivt och ganska roligt, men jag tror inte jag blir en frekvent besökare på det.

Regnigt, grått och trötta ben

I dag har inte varit världens toppendag direkt, egentligen gillar jag ju lite regn- och ruskväder, i alla fall om det inte pågår just när jag planerat en springrunda. Men i dag var jag inte på topp, jag började dagen på gymmet, 9 km avverkades på löpbandet och det gick inte direkt i ett rasande tempo. Benen var trötta och sega och ville inte springa på, dessutom blev jag uttråkad på en gång. Efter löpningen blev det lite benstyrka och axelövningar innan jag avslutade med mage och gick till jobbet.

Det kändes som ett okej pass, men inte mer än så. Fast det är väl bara att acceptera att man inte kan vara på topp jämt. Det ändras från dag till dag, i går när jag sprang kändes det helt annorlunda, mycket lättare. Det kan nog också vara den här hela veckan som gör det, jobbet är inte superkul just nu, det är väldigt lugnt och jag grubblar en del över framtiden. Men det är nog också en svacka, jag har ju en massa kul som händer framöver, i helgen ska jag åka bort och jag räknar verkligen ner dagarna. Jag tror att jag är i starkt behov av att komma bort från Stockholm ett par dagar.

Långpass, höstluft och trött kropp

Bästa sättet att inleda helgen på är enligt mig att ta ett ordentligt långpass på lördagsmorgonen. Det var över en månad sedan nu som jag sprang ett ordentligt långpass på en helg, det har varit tävlingar, besök och annat som kommit mellan hela tiden. Men i morse var det dags igen, planen var ett tretimmars pass i ett riktigt lugnt tempo. Jag vaknade tidigt som alltid och hade lite svårt att bestämma kläder, men strax efter sju var jag utanför dörren och sprang i sakta mak bort från söder med sikte mot Brunnsviken. Det var ingen behaglig temperatur direkt och jag höll på att förfrysa fingrarna trots att jag hade vantar på mig. Men jag malde på i ett lugnt och skönt tempo och försökte intala mig att det var just skönt. För problemet var att det kändes ganska tungt hela vägen. Inte så att benen var slut, för det var de inte och det är de inte nu efter heller. Det var snarare kroppen som inte var med på noterna i dag. Därför kändes det slitigt och motigt trots att det blev varmare och det är den vackraste årstiden ute.

Min gissning är att det blev strax under tre mil i dag och jag är ändå nöjd. Jag gav mig ut och genomförde passet som planerat och som jag brukar säga: det är då det inte känns så bra som pannbenen blir lite starkare, det är då psyket växer. Resten av dagen har jag bara slappat och snart bär det av mot festligheter, i morgon blir det förmodligen choklad i mängder på chokladfestivalen. Trevlig helg alla!

Löpning med sällskap

I dag blåser det nästan storm över huvudstaden, vilken tur då att jag skulle springa i skogen, förmodligen det mest vindstilla stället i dag. Dessutom hade jag sällskap, vilket gjorde det hela både lättare och roligare.

I vanliga fall är jag ju en morgonträningsmänniska, men att springa på kvällen har också sin tjusning. I alla fall när man springer på upplysta vägar. I kväll blev det ca 12 km löpning i elljuspår, det blåste lite, men var mest vindstilla. Benen var pigga och jag blev återigen glad över min kropp som hela tiden orkar prestera.

I helgen ska jag äntligen ta mig ut på ett rejält långpass igen. På grund av tävlingarna de senaste helgerna så var det länge sedan jag sprang långt, men på lördag morgon planerar jag en tur till Brunnsviken eller kanske Djurgården.

Morgonlöpning utan stress och press

Det är egentligen nu det är som allra skönast att träna, nu när årets tävlingar är sprungna och det är långt kvar till nästa stora mål. Nu när jag bara springer lugna pass, utan att stressa över att få in intervaller och snabbhet. Och så här ska det fortsätta hela oktober ut, i november kanske jag lägger in lite fartpass, men bara om jag är sugen på det. Nu kan jag träna precis hur jag vill och slipper ladda inför tävlingar och trappa ner. Givetvis blir träningen lugnare ett tag, men det är bara bra för återhämtning och uppbyggnad inför nästa år. Många långa och lugna pass ska ge mig den grund som gör att Sthlm marathon blir fantastisk nästa år.

I morse blev det just en lugn morgonjogg runt Söder, alla lampor lyste också hela vägen så jag slapp springa i mörker. För ovanlighetens skull blåste det inte heller så det blev en väldigt skön runda. Det är lite kallt just när man ger sig iväg, men efter en 15-20 min är det lagom om man är rätt klädd det vill säga. I morgon kväll har jag löparträff igen, det är riktigt kul att springa med andra och inte bara själv hela tiden, kul att lära känna nya människor dessutom.

Återhämtningsdagen som inte blev av

I morse var tanken att jag skulle ta en lugn morgonjogg och jag trodde väl att mina ben skulle vara ganska trötta efter gårdagen. Men ack så fel jag hade, trots den tidiga timmen gick det lätt som en plätt att springa runt Årstaviken och måndagen började med andra ord på bästa sätt. Senare under dagen fick jag erbjudande om en löparträff med två andra personer på kvällen och det kunde jag ju bara inte motstå.

Så efter cirka en och en halv timmes kvällsspringning står jag här och undrar lite vad som hände. Det märks då inte på mina ben att jag sprang mitt snabbaste mil-lopp i går. Ungefär samma var det efter Lidingöloppet, jag måste med andra ord återhämta mig rätt så bra och det klagar jag då inte över.

En liten summering

I dag sprang jag sista loppet för säsongen, eventuellt blir det ett lopp till i slutet av december, men troligen inte. Då lär jag heller inte vara i så bra form att det räknas. I år har jag sprungit fem lopp: Kungsholmen runt, Vårruset, Sthlm marathon, Lidingöloppet och Hässelbyloppet. Vägen till loppen har varit allt annat än rak, jag drogs med knäproblem i januari, februari och april. Endast mars och maj kunde jag träna ordentligt inför maran. Sedan har det bara gått framåt och jag har slagit personligt rekord två gånger plus att jag sprungit två helt nya distanser. Det kan man väl kalla en hyfsad säsong ändå tycker jag. Här följer en liten summering av mina lopp:

Kungsholmen runt 8/5 2010 (47,40): Ett lopp jag minns för två saker; det var iskallt och jag hade precis kunnat börja springa utan att ha konstant ont hela tiden. Banan var inga problem, den har jag sprungit så många gånger innan att jag kunde den i sömnen. Men det var inget roligt lopp, jag hade sämsta möjliga förberedelser (lite sömn, tidig uppgång och skadeproblem) och jag kände mig långt ifrån på topp. Att det ändå slutade med personbästa berodde nog mest på att mitt gamla PB var över två år gammalt (48,10 från Premiärmilen 2008). Men nu i efterhand tycker jag nog att det var en hyfsad start på säsongen.

Vårruset 1/6 (ca 23,30): Mitt hatlopp som jag trots det sprang för fjärde gången, men nu var det sista gången i år. Jag är inte mycket för de här jippoloppen som anordnas bara för tjejer där allt går ut på att man bara ska ha kul och allt är rosa och babyblått. Jag mår illa av det! Men loppet i sig var väl okej, trångt som vanligt, men kontrollerat och picknicken efteråt var trevlig. Ett lagom "jaha-lopp" samma vecka som maran helt enkelt.

Sthlm marathon 5/6 (3.58.55): Något jag fortfarande lever på och är oerhört stolt över att jag klarat. Marathon har alltid känts som en omöjlighet, men det var ju inte så svårt. Okej, Gärdet var tufft för psyket, det gjorde ont från kilometer 25 och framåt, jag kunde knappt gå efter målgång och jag har nog aldrig mått så dåligt, men jag är otroligt stolt i dag. Efter den inte helt optimala vintern jag hade så hade jag egentligen inte trott att jag skulle klara det, men det gjorde jag. Nästa år är det dags igen och då ska tiden kapas, rejält. Mitt bästa minne från löparåret, helt klart.

Lidingöloppet 25/9 (2.40): Mitt bästa lopp rent känslomässigt i kroppen, jag var som en maskin som bara ville gå snabbare. Jag har aldrig tidigare eller efteråt upplevt den känslan i kroppen, den där lätta känslan av att allt är möjligt och jag vill uppleva den igen. Terräng är kul, upp och ner, variation och fina miljöer. Det som däremot inte var lika kul var trängseln i början, de första fem kilometrarna var som ett sick-sacklopp i diken och runt människor. Banan vill jag spring igen och någon dag nu i höst ska jag ta mig dit själv och bara njuta. Årets helt klart roligaste lopp.

Min fina medalj från mitt roligaste lopp.

Hässelbyloppet 10/10 (45.04): Jag är otroligt nöjd med tiden, men inte med loppet i sig. Det kanske låter bakvänt, men som jag skrev i inlägget tidigare så var det tungt, det var ingen löparglädje i benen. Att jag ändå kan prestera är jag ändå glad över. Samtidigt känner jag lite "jaha" över hela loppet och kan bara konstatera att mil-loppen inte alls är lika kul som halvmaror, maror eller Lidingölopp, de blir bara "jaha". Fast jag vill ju under 45 min så jag måste nog springa ett par mil-lopp nästa år också.

Det var mitt 2010, nu är ju inte året slut än på några månader och då kommer en riktig summering. Resten av året ska jag återhämta mig genom lugna morgonjoggar, sköna långpass och en massa annan trevlig träning. Jag ska lugna mig med intervallträning och undvika att skada mig. Jag ska fortsätta med minst ett pass gruppträning i veckan och jag ska gymma igenom hela kroppen minst en gång i veckan. Därutöver väntar promenader, en fantastiskt rolig decembermånad och ett 2011 fyllt med nya personbästan och lopp.

45. 04

Personbästa med ungefär 2 min och 40 sek (förra PB är från Kungsholmen runt i maj) och det kan jag ju inte vara missnöjd med, eller? Jag får väl ändå erkänna att det känns lite surt att missa den magiska 45 min-gränsen med ynka 4 sek, men å andra sidan får det bli något att sträva efter under 2011 istället.

Det jag är mest nöjd över är att tiden blev så bra trots att loppet kändes tungt hela vägen, jag fick verkligen slita för varje sekund i dag. Benen kändes sega, kroppen var kall som en isbit och jag kände mig bara tung och ur form. Då är jag glad över att i alla fall kunna prestera.

I övrigt var det kallt, lite blåsigt, men ingen trängsel över huvud taget, vilket var jättebra. Banan var flack, inte så roliga omgivningar direkt (man springer bara genom bostadsområden på asfaltsvägar). Jag stod i startgrupp ett och när starten gick kutade alla andra på medans jag som vanligt hamnade sist, men jag arbetade mig fram i fältet genom att springa om löpare för löpare. Fem kilometer passerades på 23 min och eftersom jag vet att jag oftast springer fortare andra halvan visste jag att jag hade chans på sub 46. Att det blev så bra som 45, 04 hade jag inte räknat med då.

Hela loppet kändes som en liten plåga i dag, det var inte alls samma lätthet som på Lidingöloppet då allt bara stämde. Sedan gillar jag inte direkt 10 km-lopp, jag föredrar långa lopp och terränglopp. Men jag vill ju under 45, så det blir kanske Hässelby nästa år igen, man vet aldrig.

Hässelby i morgon

Nu är det dags för årets sista lopp och också det lopp jag ska slå mitt personbästa i. Hur snabbt det blir har jag ingen som helst aning om, men snabbare än 47,40 hoppas jag i alla fall. Det är ju känt för att vara ett lopp där man slår personbästa så jag hoppas på det bästa. Jag hoppas att kroppen är lika pigg som den var för två veckor sedan när jag sprang Lidingöloppet. Så bra har jag aldrig sprungit tidigare.

Planen i morgon är att åka mot Hässelby strax efter tio så att jag är framme vid elva, lämna in sakerna och värma upp länge. Jag startar kl 12.00 och jag ska satsa direkt, men inte rusa för mycket utan öka för varje kilometer. Sedan får jag se om det håller eller inte. Efter loppet har jag lite bråttom så jag hoppas att inte idrottsplatsen ligger för långt att gå från tunnelbanan eftersom jag har ett viktigt möte kl 14.00. Stressad som jag är så tror jag ju aldrig att jag ska hinna, men det borde inte vara några problem.

I dag har jag inte tränat alls och jag har inte sprungit sedan i torsdags, jag hoppas att det är en taktik som fungerar. Men jag får se i morgon helt enkelt!

Löppasset som regnade bort

Jag hade ju planerat lite lugn distanslöpning i Nackareservatet i kväll efter jobbet. Men det blir ju inte alltid som man planerar, himlen valde att öppna sig och med blåst och regn kändes inte en springtur speciellt lockande. Men jag var ju träningssugen och min hjärna behövde det efter dagens informationsstoppning. Så jag slank in på Pressbyrån på vägen hem, köpte senaste numret av "Runner's magazine", sedan gick jag direkt hemifrån till gymmet och placerade mig på löpbandet. Med en bra tidning framför mig blev det inte helt outhärdligt och efter 50 minuter hade jag genomfört en lagom distanslöpning inklusive nedvarvning. Benen kändes pigga och det kändes som om det fanns mer i dem, men jag är glad att jag inte tog ut allt utan höll igen lite.

Löpband är ju dödligt tråkigt, men det underlättar med en tidning när man bara ska löpa lätt distans. Om man ska intervalla blir det lite svårt att läsa samtidigt, då gäller TV eller musik, för mig i alla fall. Bäst är det om man har TV med uttag för hörlurar och en bra serie att kolla på.

I morgon blir det återigen styrka på gymmet, löpningen vilar jag med tills på söndag, förhoppningsvis ska vilan ge bra utdelning.

Styrka på favoritgymmet!

I dag ska jag på informationsdag med jobbet hela dagen och börjar en timme senare, då passade jag på att gå till mitt favoritgym vid Södra station och träna lite. I vanliga fall brukar jag inte träna där på morgnarna då det inte direkt ligger på vägen till jobbet, men i dag hade jag tid att hinna hem efteråt så då gick jag dit.

Anledningen till att jag gillar Sats Södra station är för att gymmet är fräscht och nytt, det finns en stor sal med fria vikter (inte ett litet rum där bara biffkillarna håller till), konditionsmaskinerna är nya och alla fungerar och framför allt: det finns uttag för hörlurar så att man kan höra vad de säger på TV:n framför en. Det är annars något av det sämsta med de flesta Satsgym jag brukar träna på. Det finns massa tv-apparater på väggen, men inget uttag för hörlurar, det känns lite poänglöst faktiskt. På gymmet där jag tränade innan jag flyttade till Sthlm brukade jag ofta springa på löpbandet på morgonen och samtidigt kolla på morgon-tv för där fanns det uttag.

Hur som helst så blev det en timmes träning med fokus på rygg, jag tycker det är ganska svårt att få kontakten med ryggen, men i dag kändes det riktigt bra. Jag lade också in några axelövningar, lite mage och en stund på Crosstrainern. Ett lagom pass på morgonkvisten, i kväll blir det löpning, en lugn runda bara och jag hoppas att det slutar blåsa så mycket.

Mot formtopp?

Det är konstigt hur känslan i kroppen kan skilja sig så mycket från dag till dag. Hur det ena dagen kan kännas riktigt tungt att springa, benen känns ungefär som cementblock och varje steg är som att springa i sirap. Sedan nästa dag kan det vara helt tvärtom, man bara flyger fram och fötterna studsar lätt över Västerbron. Den här veckan har löpningen gått väldigt lätt, i morse var det lite segt, men det var mest för att jag var så otroligt trött. Men efter några kilometer hade huvudet och kroppen vaknat till liv och förutom blåsten blev det en skön runda.

Det känns ju i alla fall ganska hoppfullt inför söndagens lopp. Men det vet man ju å andra sidan aldrig, jag har tränat en hel del den här veckan, men planerar att trappa ner nu inför helgen. I morgon blir det morgongymmande och en lugn kvällsrunda, på fredag blir det lite gym, sedan totalvila på lördag. Det är ju ändå bara 10 km så det behövs kanske inte lika mycket laddande som inför Lidingöloppet. Men jag försöker ändå kopiera ungefär samma upplägg som då och då gick det ju toppenbra. Så bra som jag sprang då och så pigg som jag kände mig är en känsla jag sällan har.

Test: Zumba

Under hösten har en hel del nya klasser kommit in på Sats (gymmet där jag tränar) schema. Jag försöker bli bättre på att testa på nya saker och har därför också testat flera av nyheterna, här är lite kort vad jag tyckte om dem:

Piloxing: Lite halvt om halvt combatboxing och lite halvt pilates. ingen pulshöjning och det där med Sleek och sexy är inget för mig.

Sats Energy: Ungefär som Les Mills Attack-klasser, intensivt enkelt och roligt. En bra komplementklass som jag försöker köra regelbundet.

Förra veckan kom då turen till Zumba, en mycket populär klass där köerna är enorma varenda gång Sats kör den. Zumba beskrivs på Sats hemsida: "Latinamerikanska rytmer och rörelseglädje karaktäriserar detta heta tillskott till SATS breda utbud." Det står också att koreografin är enkel och ja, man får intrycket att det är effektiv träning.

Och effektiv kanske den är för vissa, men är man lika smidig som ett kylskåp med icke-existerande höfter och noll rytm i blodet så är inte Zumba så roligt. Sällan har jag känt mig så stel och orytmisk. Klassen blandar olika typer av latinamerikanska danser och man kommer sällan upp i tempo, det kan ju i och för sig bero på att det var första gången för mig och jag inte kunde rörelserna. Men jag tyckte inte det var så kul, ganska segt och som sagt har jag inga höfter att snurra på så träningen blev inte så effektiv. Jag är ju sedan tidigare inget fan av dansklasser och detta bekräftade bara det tyvärr. Jag skulle gärna vara en salsadrottning, men jag får helt enkelt inse att jag är bättre på att sätta den ena foten framför den andra i ett marathon än på att dansa.

Att jag aldrig lär mig

Spinning måste vara bland de tråkigaste träningsformerna som finns, i alla fall enligt min åsikt. Och tro nu inte att jag inte gett det en chans, tvärtom, jag har testat olika typer av klasser, med pulsband, utan pulsband, långa klasser, korta och för en mängd olika instruktörer (där är väl den största skillnaden att vissa gör klassen betydligt mer uthärdlig än andra). Men jag är ingen spinningperson helt enkelt, jag tycker det är segt och långtråkigt.

Men det är en bra träningsform, speciellt som komplement till löpningen så ibland får jag för mig att jag ska testa det ändå. Som i dag till exempel, jag blev lite sugen på att spinna och tänkte att "en halvtimme går ju ändå ganska fort". Men så fort jag satt mig på sadeln kände jag att det skulle jag inte ha gjort. Nu var instruktören ändå rätt bra, men usch vad tråkigt det är. Man bara trampar och trampar och kommer ingenstans. Nej tacka vet jag löpningen, inget slår den!

Nu var detta säkert inte sista gången jag spinnade, man glömmer ju så fort och som sagt är det ett bra komplement, synd bara att det inte är roligare.

Lätt morgonpass

Jag har haft en riktigt bra helg med restaurangbesök, besök hemifrån och jag har också lyckats få in lite träning i det hela. I morse påmindes jag återigen om varför jag gillar att springa och om hur vacker vår huvudstad är i morgonsolen och höstluften. Jag tänkte sticka ut på en lugn jogg på kanske 15 km, men benen var pigga trots en massa promenerande i går och det blidde 18 pigga kilometrar istället.

Rundan gick längs med vattnet, ut runt Kungsholmen, över Västerbron och tillbaka till söder. Vädret var helt perfekt, ca 8 grader varmt och ganska vindstilla. Det låg löv på backen och det både luktade och kändes som höst och jag älskar ju hösten så var därför mycket nöjd. I går var jag inte alls pigg, men det är konstigt hur det kan vända så snabbt.

Nu ser jag återigen fram emot söndag och Hässelbyloppet, vilket blir nästa lopp och sista loppet för säsongen. Jag ska inte säga årets sista lopp för det kanske blir något vinterlopp i december, man vet ju aldrig.

Ny blogg, men samma KH som tidigare!

Välkommen till min blogg! Tidigare bloggade jag på Aftonbladet under adressen lopargladje, men när jag bestämde mig för att byta portal råkade jag av misstag radera hela min blogg vilket naturligtvis var lite synd. Men jag hoppas att ni som läste då hittar hit istället :).

Den här bloggen handlar om träning och främst löpning. Jag springer, långt, ofta och snabbt. Jag sprang Lidingöloppet förra veckan och det gick superbra, nu siktar jag vidare mot Hässelbyloppet om en vecka och marathon närsta sommar. Hoppas att ni hänger med.