Mitt 2010

Mitt 2010 har varit väldigt upp och ner, jag tänkte ge mig på en sammanfattning och något slags bokslut nu när det bara återstår några få dagar på året.

Januari började med flytt, nytt jobb och ett krånglande knä som höll mig borta från löpningen i en och en halv månad. Jag blev alltför välbekant med crosstrainern, tråkiga spinningpass och gymmet och jag saknade löpningen, men jag kunde inte springa, det gjorde för ont. Till slut kunde jag knappt gå utan att det kändes som att knivar skar in i knät. I mitten av februari kom jag till en sjukgymnast som gav mig stränga order om att stretcha, flera gånger om dagen och jag lydde. Som ett mirakel var knät snart bra igen och i mitten av februari kunde jag så smått börja springa igen. Jag kommer ihåg den lycka jag kände efter att ha sprungit 20 minuter i snigelfart på löpbandet utan att ha ont.

Sedan fortsatte träningen smärtfritt i en månad ungefär, sedan började andra knäet att krångla och alternativträningen tog fart igen i kombination med massa stretchande. Till slut gick jag till Löplabbet och gjorde ortopediska inlägg, något som räddade min maratonstart. I slutet av april kunde jag börja springa igen och sedan dess har jag knappt haft knäproblem.

I maj var jag således lite stressad, tre veckor före Stockholm marathon sprang jag ett långpass på ca tre timmar och det var det enda riktiga långpass jag sprang på mer än ett halvår innan maran. Jag sprang också ett iskallt Kungsholmen runt och ett lite varmare Vårrus som uppladdning inför årets stora mål.

Juni var lika med Stockholm marathon och jag stod på startlinjen, ganska nervös men glad över att kunna springa. Med ett förvånansvärt jämnt tempo, men med stumma ben gick jag i mål på 3,58. Jag var skakig och kunde knappt andas när jag gick i mål och promenaden från Stadion till Östermalms IP var jobbigare än hela maran. Men jag klarade målet på fyra timmar och viktigast av allt: jag var inte skadad. Bara några dagar senare kunde jag, om än på stappliga ben, springa.

Jag sprang juni ut, sedan blev det juli, med resor hit och dit och semester på resande fot. Det blev ett par veckors vila från löpningen och det var nog väldigt bra för motivationen. Jag insåg då hur mycket jag saknade att träna och det första jag gjorde när jag kom hem var att springa ut på en runda.

Augisti och september gick i träningens tecken, jag sprang som aldrig förr och kom upp i fler och fler kilometrar per vecka. Höstens stora mål var Lidingöloppet, målet var ganska låga under tre timmar, men jag hade ingen som helst aning om var jag stod formmässigt efter ett ganska struligt år. I övrigt var jag tillbaka på jobbet och började mer och mer känna att jag behövde ombyte.

Lidingöloppet gick över förväntan, 2,40 blev sluttiden och jag grämde mig mest över trängsel och missad silvermedalj. Men nästa år ska den tas. Tre veckor senare sprang jag Hässelbyloppet, ett lopp som kändes skit hela vägen och jag blev mycket förvånad över det nya personliga rekordet, men också besviken över de fyra ynka sekunderna på fel sida 45-min strecket.

Resten av året har bestått mer av kvantitet än kvalitet, det har blivit många långa och lugna pass blandat med lite fartlek på löpbandet. Det har också blivit allt mer löpband på grund av snö och kyla. I december har långpassen blivit lidande, fester och annat har tagit tid och under julen har jag unnat mig mer vila och alternativ träning. Jag har också funderat en hel del över framtiden, över jobb och vad jag vill och vem vet vad nästa år för med sig.

För att sammanfatta det kan man ju säga att 2010 varit minst sagt upp och ner. Jag tror mycket på 2011 och jag har vissa träningsmål, men de tar jag vid ett senare tillfälle.