LCHF, lopp och långlöpning

Den senaste tiden har jag sett mycket reklam och diskussioner om LCHF-loppet, bland annat på gymmet där jag tränar. Jag blev lite nyfiken på loppet och gick in på hemsidan för att läsa mer.

Det är ett sex kilometer långt lopp som arrangeras av LCHF-klubben (där bla Katrin Zytomierska är en av grundarna) och de vill "bevisa att det går att springa ett lopp utan kolhydrater". Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Personligen tror jag inte ett dugg på LCHF, jag tror på att man behöver varierad kost och definitivt kolhydrater, speciellt om man springer. Jag tycker att det säger sig självt att det inte är helt bra att bara leva på fett. Dessutom tror jag mer på livsmedelsverkets rekommendationer som har åratal av forskning i ryggen än en metod där ingen ännu riktigt vet de långsiktiga konsekvenserna.

Men åter till loppet, sex kilometer är inte en speciellt lång sträcka. Den är överkomlig för de flesta oavsett om man äter kolhydrater eller inte. För att springa sex kilometer behövs ingen kolhydratladdning till skillnad från exempelvis ett maraton. Nu finns det säkert de som springer maraton utan kolhydrater också, men majoriteten av maratonlöparna satsar säkert på pasta dagarna innan.

Med det sagt känns det lite fånigt med ett lopp som vill bevisa att man inte behöver kolhydrater för att springa. Jag blir sugen på att delta och tokladda med kolhydrater innan, bara för att.

30 km blandad terräng

Varje vecka försöker jag få till minst ett längre pass på 20-30 km och det har fungerat rätt bra hela sommaren. Men det har blivit flest 20 km-pass och inte så mycket längre. Men i morse hade jag bestämt mig för att springa långt och med en stor del av passet i terräng.

Jag befinner mig i Gävle under sommaren och har därför inte lika bra koll på springställen som jag har i Stockholm. Men det finns ett bra ställe som har en mängd olika terrängspår här, nackdelen är att det är ca 5-6 km från där jag bor. Jag är ju i och för sig ganska trögstartad och behöver värma upp innan jag kommer igång så det kanske är bra. Hur som helst tog jag en liten omväg och efter 7 km var jag framme vid spåren. Jag sprang först 10 km-spåret som är ganska kuperat och ganska ojämnt med mycket terräng och det gäller att se upp var man sätter fötterna. Efter det sprang jag 6 km-spåret där underlaget var både jämnare och bättre. Det blev alltså totalt 16 km terräng med mycket upp och ner, bra träning inför Lidingö med andra ord.

Sedan sprang jag hem igen och efter exakt 30 km på 3 h 01 min var jag hemma igen. Farten landade på 6,03 min/km och den är väl inget att hurra för. Men jag tog det medvetet ganska lugnt och syftet var mer kvantitet än kvalitet.

Jag gillar att springa i skogen och ser också fram emot Lidingö. Sedan ser jag fram emot att bo i Stockholm på heltid igen och ha möjlighet att springa i Hammarbybacken, Nackareservatet, rund Söder, runt Kungsholmen och runt Djurgården igen. Det finns så många bra rundor i Stockholm. Men nu är det bara två veckor kvar.

Let it snow

Jag är en julälskare av stora mått och jag tycker att det är underbart att vi får en vit jul i år igen. Jag tycker om att jag får uppleva en riktig vinter trots att jag flyttat från Norrland till Stockholm, jag hatar slasket som uppstår när temperaturen ligger runt nollan, men jag tycker inte det behöver bli kallare än tio minus och jag hatar när det blåser. Jag vill bara klargöra detta så att ingen tycker att jag klagar när jag skriver om jobbiga springturer i snön.

För i morse var det just det som det blev, hoppande, skuttande och någon slags oteknisk snölöpning runt ett oplogat Stockholm. Innan var jag lite tveksam, men jag var heller inte sugen på löpbandet, vilket var alternativet. Så på med kläderna och ut i snön bara. Först gick det segt, men jag bet ihop och efter dryga 7 km kändes det lite lättare som det brukar med andra ord. Jag sprang min vanliga runda längs med vattnet, runt Skeppsholmen, Djurgårdsbrunn och en extrasväng ute på Djurgården, sedan Vallhallavägen till Odengatan, sedan Sveavägen ner till Drottninggatan. Vid Åhlens stod klockan på 20 km och 2,01 timmar och då beslöt jag mig för att det fick räcka för dagen. Jag hoppade på tunnelbanan och kände mig trots mina trötta ben rätt nöjd.

Tempot blev i snitt 6,05 min/km och det är väl inget att hurra för, men det går inte fortare när vädret är som det är och vägarna är så svårlöpta. Men jag tror det bygger pannben att springa ute nu och jag tror att det är bra träning för maraton.

Nästa vecka blir lugnare, i morgon blir det gym, på tisdag förmodligen också gym innan jag åker hem. Hemma vet jag inte hur det blir, lite löpning och lite träningscykel, men också mycket vila och mat. Snart är det ju jul!

Veckans segaste dag

Jag har alltid ogillat tisdagar, det känns bara som en så meningslös dag. Det är tidigt i veckan, vilket innebär långt kvar till helgen och det är inte som måndagar som alltid går snabbt på grund av möten och mycket att göra på jobbet. Nej tisdagen känns bara inklämd och onödig, tur att den snart är över för denna vecka i alla fall.

Den här tisdagen inleddes i alla fall bra med dryga 21 km löpning genom ett kallt Stockholm. Planen var 20 km i lugnt tempo på drygt två timmar, men det blev lite snabbare och därmed också lite längre sträcka än planerat. Eftersom jag hade väntat mig att vara seg så blev jag lite förvånad när benen ville springa på, kanske sprang jag lite extra fort för att inte frysa. För det var kallt, nio minusgrader visade termometern på Katarinahissen och temperaturen sjönk också under tiden. Men det är värst i början, efter ett tag går det rätt bra, det blåste ju i alla fall inte, det som är värst är nog ändå ansiktet, man kanske borde skaffa en sådan där rånarluva. Hur som helst så känns löpningen bra nu, jag tycker att det rullar på som det ska och hoppas att det fortsätter så.

Sedan har det varit full rulle hela dagen och det blir en tidig kväll för mig. I morgon blir det gymmet, enligt SMHI ska det bli rekordkallt i ett par dagar nu och då tycker jag det är bäst att utnyttja mitt dyra gymkort lite extra.

Långpass, höstluft och trött kropp

Bästa sättet att inleda helgen på är enligt mig att ta ett ordentligt långpass på lördagsmorgonen. Det var över en månad sedan nu som jag sprang ett ordentligt långpass på en helg, det har varit tävlingar, besök och annat som kommit mellan hela tiden. Men i morse var det dags igen, planen var ett tretimmars pass i ett riktigt lugnt tempo. Jag vaknade tidigt som alltid och hade lite svårt att bestämma kläder, men strax efter sju var jag utanför dörren och sprang i sakta mak bort från söder med sikte mot Brunnsviken. Det var ingen behaglig temperatur direkt och jag höll på att förfrysa fingrarna trots att jag hade vantar på mig. Men jag malde på i ett lugnt och skönt tempo och försökte intala mig att det var just skönt. För problemet var att det kändes ganska tungt hela vägen. Inte så att benen var slut, för det var de inte och det är de inte nu efter heller. Det var snarare kroppen som inte var med på noterna i dag. Därför kändes det slitigt och motigt trots att det blev varmare och det är den vackraste årstiden ute.

Min gissning är att det blev strax under tre mil i dag och jag är ändå nöjd. Jag gav mig ut och genomförde passet som planerat och som jag brukar säga: det är då det inte känns så bra som pannbenen blir lite starkare, det är då psyket växer. Resten av dagen har jag bara slappat och snart bär det av mot festligheter, i morgon blir det förmodligen choklad i mängder på chokladfestivalen. Trevlig helg alla!