Mitt 2010

Mitt 2010 har varit väldigt upp och ner, jag tänkte ge mig på en sammanfattning och något slags bokslut nu när det bara återstår några få dagar på året.

Januari började med flytt, nytt jobb och ett krånglande knä som höll mig borta från löpningen i en och en halv månad. Jag blev alltför välbekant med crosstrainern, tråkiga spinningpass och gymmet och jag saknade löpningen, men jag kunde inte springa, det gjorde för ont. Till slut kunde jag knappt gå utan att det kändes som att knivar skar in i knät. I mitten av februari kom jag till en sjukgymnast som gav mig stränga order om att stretcha, flera gånger om dagen och jag lydde. Som ett mirakel var knät snart bra igen och i mitten av februari kunde jag så smått börja springa igen. Jag kommer ihåg den lycka jag kände efter att ha sprungit 20 minuter i snigelfart på löpbandet utan att ha ont.

Sedan fortsatte träningen smärtfritt i en månad ungefär, sedan började andra knäet att krångla och alternativträningen tog fart igen i kombination med massa stretchande. Till slut gick jag till Löplabbet och gjorde ortopediska inlägg, något som räddade min maratonstart. I slutet av april kunde jag börja springa igen och sedan dess har jag knappt haft knäproblem.

I maj var jag således lite stressad, tre veckor före Stockholm marathon sprang jag ett långpass på ca tre timmar och det var det enda riktiga långpass jag sprang på mer än ett halvår innan maran. Jag sprang också ett iskallt Kungsholmen runt och ett lite varmare Vårrus som uppladdning inför årets stora mål.

Juni var lika med Stockholm marathon och jag stod på startlinjen, ganska nervös men glad över att kunna springa. Med ett förvånansvärt jämnt tempo, men med stumma ben gick jag i mål på 3,58. Jag var skakig och kunde knappt andas när jag gick i mål och promenaden från Stadion till Östermalms IP var jobbigare än hela maran. Men jag klarade målet på fyra timmar och viktigast av allt: jag var inte skadad. Bara några dagar senare kunde jag, om än på stappliga ben, springa.

Jag sprang juni ut, sedan blev det juli, med resor hit och dit och semester på resande fot. Det blev ett par veckors vila från löpningen och det var nog väldigt bra för motivationen. Jag insåg då hur mycket jag saknade att träna och det första jag gjorde när jag kom hem var att springa ut på en runda.

Augisti och september gick i träningens tecken, jag sprang som aldrig förr och kom upp i fler och fler kilometrar per vecka. Höstens stora mål var Lidingöloppet, målet var ganska låga under tre timmar, men jag hade ingen som helst aning om var jag stod formmässigt efter ett ganska struligt år. I övrigt var jag tillbaka på jobbet och började mer och mer känna att jag behövde ombyte.

Lidingöloppet gick över förväntan, 2,40 blev sluttiden och jag grämde mig mest över trängsel och missad silvermedalj. Men nästa år ska den tas. Tre veckor senare sprang jag Hässelbyloppet, ett lopp som kändes skit hela vägen och jag blev mycket förvånad över det nya personliga rekordet, men också besviken över de fyra ynka sekunderna på fel sida 45-min strecket.

Resten av året har bestått mer av kvantitet än kvalitet, det har blivit många långa och lugna pass blandat med lite fartlek på löpbandet. Det har också blivit allt mer löpband på grund av snö och kyla. I december har långpassen blivit lidande, fester och annat har tagit tid och under julen har jag unnat mig mer vila och alternativ träning. Jag har också funderat en hel del över framtiden, över jobb och vad jag vill och vem vet vad nästa år för med sig.

För att sammanfatta det kan man ju säga att 2010 varit minst sagt upp och ner. Jag tror mycket på 2011 och jag har vissa träningsmål, men de tar jag vid ett senare tillfälle.

löpning i går - sjukdom i dag

Ja, jag hann springa i går innan snöovädret slog till. Klockan 8.00 stack jag i väg, det var ca fem minusgrader, men det blåste en hel del. Det blev 10 ganska jobbiga kilometrar då jag kände av benhinnorna lite oroväckande mycket. När jag kommit hem och duschat började det snöa och det har inte slutat än. I går både blåste och snöade det något fruktansvärt hela dagen, i dag har det inte blåst men snöat konstant har det gjort. Men det har inte blivit någon träning för mig ändå eftersom jag i går började känna mig sjuk och illamående. Illamåendet gav med sig i dag, men jag har varit helt ur form hela dagen, trött och småsnurrig. Typiskt när man är ledig.

Jag hoppas jag är bättre i morgon, kanske blir det en springtur då, men vi får se, jag kanske cyklar också. Just nu blir det inga längre sträckor. Långpassen får vänta till nästa år, eller rättare sagt till i helgen.

Vila är ju inte så himla kul

Jag vill springa, jag vill verkligen det, men ändå gör jag det inte nu. Varför kan man då undra, jo för att de senaste dagarna har varit kallare än 20 minusgrader ute och jag har en viss smärttröskel och sedan har jag bestämt mig för att jag måste ta lite vila från löpningen. Jag sprang senast i tisdags och är således inne på min fjärde löpfria dag i rad, det var otroligt länge sedan jag hade så många löpfria dagar i rad. Senast var förmodligen i somras då jag var ute och reste i två veckor och inte hade tid att springa och då det dessutom var på tok för varmt (sedan gick jag ju runt hela dagarna under dessa två veckor vilket tog lite på orken också). Men jag har inte totalvilat, nej det har blivit nötande på träningscykel istället. Toktråkigt, men man vänjer sig konstigt nog och det är bra hålligång-träning när man vill just hålla i gång men samtidigt vila upp sig. Sedan finns det bara tråkiga löprundor här vilket gör att det är ganska bra att passa på att ta löpvila just när man är hemma.

Men i morgon ska jag springa, temperaturen höjs också stadigt ju längre dagen går så i morgon kanske det bara är tio minusgrader, fullt överkomligt att springa i. Det sägs också att snöstormen som huserat i södra Sverige ska leta sig upp hit till i morgon, men jag håller tummarna för att den inte är allt för illa. Snöstorm brukar ju definieras ganska olika beroende på var i landet man befinner sig. Jag hoppas att vädret tillåter i alla fall en liten springtur.

I går var det ju julafton också och jag hade en mycket bra julafton, jag firade med familjen och släkten. Det var Kalle, julmat, kusiner, kusinbarn, tomten och julklappar. Och mängder av mat och godis, magknipet kom som ett brev på posten och jag känner mig fortfarande uppsvälld, men hungrig blir man i alla fall dagen efter, det tycker jag är lite konstigt. I dag har jag tagit det lugnt, cyklat lite och läst lite bok, morgondagen kommer se ungefär likadan ut, fast med lite besök hos släkt.

Jul jul - äntligen hemma

Nu är det julledigt och som jag har väntat, min plan är att vila, sova och äta choklad och skumtomtar (min stora julfavvo) ända fram till nyår. Sedan kommer jag att komma tillbaka till hetsen och huvudstaden med massa nya krafter.

Men lite träning tänkte jag också försöka klämma in, tyvärr är det 20 minus och snö överallt och jag har ändå vissa gränser. Så löpningen blir det nog lite lugnt med den närmsta veckan. Det kanske är bra eftersom mina benhinnor krånglat mer och mer de senaste veckorna.

Men mina föräldrar har en träningscykel som får fungera som substitut när jag inte har tillgång till gym och löpband. Det är fruktansvärt tråkigt att cykla på träningscykel, men med en bok eller film går det att överleva.

Innan jag åkte hem i tisdags (bara en timmes försening med SJ) hann jag springa 16 km på bandet, i måndags blev det totalt 20 km på löpbandet, så 36 km på julveckan får väl ändå räknas som godkänt. Kanske det blir lite varmare också så att jag kan springa lite i mellandagarna.

Let it snow

Jag är en julälskare av stora mått och jag tycker att det är underbart att vi får en vit jul i år igen. Jag tycker om att jag får uppleva en riktig vinter trots att jag flyttat från Norrland till Stockholm, jag hatar slasket som uppstår när temperaturen ligger runt nollan, men jag tycker inte det behöver bli kallare än tio minus och jag hatar när det blåser. Jag vill bara klargöra detta så att ingen tycker att jag klagar när jag skriver om jobbiga springturer i snön.

För i morse var det just det som det blev, hoppande, skuttande och någon slags oteknisk snölöpning runt ett oplogat Stockholm. Innan var jag lite tveksam, men jag var heller inte sugen på löpbandet, vilket var alternativet. Så på med kläderna och ut i snön bara. Först gick det segt, men jag bet ihop och efter dryga 7 km kändes det lite lättare som det brukar med andra ord. Jag sprang min vanliga runda längs med vattnet, runt Skeppsholmen, Djurgårdsbrunn och en extrasväng ute på Djurgården, sedan Vallhallavägen till Odengatan, sedan Sveavägen ner till Drottninggatan. Vid Åhlens stod klockan på 20 km och 2,01 timmar och då beslöt jag mig för att det fick räcka för dagen. Jag hoppade på tunnelbanan och kände mig trots mina trötta ben rätt nöjd.

Tempot blev i snitt 6,05 min/km och det är väl inget att hurra för, men det går inte fortare när vädret är som det är och vägarna är så svårlöpta. Men jag tror det bygger pannben att springa ute nu och jag tror att det är bra träning för maraton.

Nästa vecka blir lugnare, i morgon blir det gym, på tisdag förmodligen också gym innan jag åker hem. Hemma vet jag inte hur det blir, lite löpning och lite träningscykel, men också mycket vila och mat. Snart är det ju jul!

När livet kommer i vägen

Ja, det är lite dåligt med bloggandet just nu, men jag har goda ursäkter. Eller vad sägs om Nobelfestligheter, baler och glöggmingel, lägg på det att jag har jobbat som vanligt och försökt träna som vanligt. Just nu känner jag mig ganska slut och denna vecka har mest känts som en nedräkning till julledigheterna som börjar på tisdag eftermiddag. Bloggen har helt enkelt prioriterats bort.

Men trots en fullspäckad december månad har jag tränat ordentligt mycket, det har inte blivit något ordentligt långpass på några veckor, men jag har klämt in ett par 20-kilometrare i veckan i alla fall. I dag blev det ett pass på nästan 23 km i snön, jag tog mig an de södra förorterna. Min tanke var att springa längs med tunnebanelinjen till Högdalen/Hagsätra och sedan mot Farsta och mot söder igen. Det gick bra till Farsta men sedan villade jag bort mig fullständigt. Trött frusen och med rejält trötta ben hamnade jag till slut i Skarpnäck och därifrån blev det tunnelbana hem. Det var rejält svårlöpt i dag, mycket snö och oplogade trottoarer. Däremot var det inte speciellt kallt och det blåste inte så farligt, men mina ben var trötta efter en ganska hård träningsvecka. Dessutom hade jag som vanligt ont i benhinnorna den första milen. Jag förstår inte vad som är fel.

Dessutom testade jag mina nya skor i dag, jag beställde dem från Löplabbets internetbutik, ett par Asics Kayano. Det var 30% rabatt så jag var bara tvungen att passa på att köpa dem. Nu har jag bara testat ett pass, men det kändes bra. Ska nog ta en runda i morgon också för att se hur de känns. Konstigt nog brukar jag ju springa bättre på söndagar än lördagar.

Onda benhinnor

Så, funkade mitt lilla experiment i går? Svaret är nej, det gjorde det inte. När jag ställde mig på löpbandet i morse och började springa gjorde det rejält ont i hela underbenen. Det var en pina att springa, men samtidigt känner jag igen smärtan och vet att det bara gäller att springa igenom och härda ut. Så i cirka 45 minuter var det som att springa med två stela stolpar istället för ben och några intervaller var det inte tal om.

Totalt blev det 15 km fartlek på ca 1 timme och 30 min varav andra halvan gick betydligt fortare och lättare än första.

Det där med vila

Jag är den första att erkänna att jag är dålig på att vila, så därför har det känts lite jobbigt med en lugn helg, trots att jag vet att jag också behöver det. Men en sak som alltid händer när jag vilat är att jag får ont i benhinnorna första träningsdagen efter vilan. Det är ganska jobbigt tycker jag för på så vis förstörs ju lite av ett träningspass. Ofta brukar det vara den typ av smärta som går över efter att jag sprungit i en halvtimme-fyrtiofem minuter, men innan det går över är det som att springa med två stolpar istället för ben.

Eftersom jag inte sprang i går och har planerat intervaller i morgon så tänkte jag att jag skulle testa benen i dag när jag kom tillbaka till Stockholm. Jag skulle på ett möte inne i city och tänkte springa till gymmet, duscha där och sedan gå på mötet. Det blev med andra ord en väldigt kort springtur på ca 20 minuter, men mina ben var som onda stolpar. Vad var då syftet? Jag behövde inte springa, inte träna över huvud taget, men jag tänkte testa om det förhindrar att samma sak händer i morgon. Nu vet jag inte om det fungerar, men jag hoppas att mina ben är pigga för intervaller på löpbandet i morgon bitti.

Den kommande veckan är förövrigt ganska hektisk, men det kommer bli en otroligt rolig vecka också.

Snölöpning

Ja, om vintern fortsätter som den hittills gjort lär det blir många rubriker som denna under de närmsta månaderna.

Arbetsveckan slutade med ett långpass i snön i går morse. Det snöade friskt och det låg ett litet snölager på gatorna där jag sprang. Men temperaturen var behagliga fyra minus och det blåste inget. Mina ben var väl inte riktigt helt med på noterna och det blev ganska slitigt, men känslan var ändå positiv genom efteråt. Jag sprang runt Skeppsholmen, runt Djurgårdsbrunn, längs Karlavägen, Sveavägen, Drottninggatan och via Slussen hem. Totalt blev det 18,5 km på 1 timme och 55 min, inget vidare tempo med andra ord, men det var heller inte syftet. Snön gör ju automatiskt att det blir ett lugnare tempo.

Det har varit en rätt hård träningsvecka, många mil och många träningspass, därför passar det extra bra med en vilohelg hemma hos föräldrarna. Nu har vi ju gått in i december och glöggmingel, baler och diverse festligheter gör att träningen kommer att bli lite lidande, men det kanske å andra sidan är bra. Jag ska försöka att utnyttja morgnarna och luncherna så gott jag kan, det är ju bara tre veckor kvar till jul dessutom.