Älskade hatade intervaller

Jag är inget stort fan av intervaller, helst skulle jag strunta i dem och bara springa rundor i samma tempo hela tiden. Jag är lite av en bekvämlighetslöpare, men det blir jag tyvärr inte snabbare av. Tyvärr har det blivit alldeles för lite fart- och intervallpass i år, det har varit skador och två maraton som kommit emellan. Förra sommaren var jag väldigt duktig på att köra på med intervaller/fartlek minst en dag i veckan och nu med lite mer än en månad kvar till Berlin maraton kanske det är dags att klämma in lite fartträning innan jag får höstlunka i lugnt tempo resten av året.

I morse blev det för andra veckan i rad lite intervaller. Jag tog den mest varierade typen jag kan, nämligen 100-200-400-600-800-1000-800-600-400-200-100. Som en trappa med lugn joggvila mellan varje intervall. Men att springa längre intervaller än 400 meter på bana är rätt tråkigt, därför tog jag rundan runt Söder som är hyfsat platt och lättlöpt. Först fyra kilometer uppvärmning och sedan körde jag igång. Första intervallerna gick hyfsat, det var ju inte så långa sträckor, men 800-intervallerna och tusingen var rejält jobbiga. Benen var tunga och det kändes som om lungorna skulle sprängas. Jag kanske borde lagt in en vilodag innan. Jag tog även en extra hundring på slutet, är rätt kul att bara blåsa på så snabbt man kan när det bara handlar om hundra meter.

Totalt med lite nedvarvning blev det 15 km. Nu slipper jag intervallerna för denna vecka och nästa vecka planerar jag att köra ett pass med Running Sweden (har en gratisbiljett).

LCHF, lopp och långlöpning

Den senaste tiden har jag sett mycket reklam och diskussioner om LCHF-loppet, bland annat på gymmet där jag tränar. Jag blev lite nyfiken på loppet och gick in på hemsidan för att läsa mer.

Det är ett sex kilometer långt lopp som arrangeras av LCHF-klubben (där bla Katrin Zytomierska är en av grundarna) och de vill "bevisa att det går att springa ett lopp utan kolhydrater". Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Personligen tror jag inte ett dugg på LCHF, jag tror på att man behöver varierad kost och definitivt kolhydrater, speciellt om man springer. Jag tycker att det säger sig självt att det inte är helt bra att bara leva på fett. Dessutom tror jag mer på livsmedelsverkets rekommendationer som har åratal av forskning i ryggen än en metod där ingen ännu riktigt vet de långsiktiga konsekvenserna.

Men åter till loppet, sex kilometer är inte en speciellt lång sträcka. Den är överkomlig för de flesta oavsett om man äter kolhydrater eller inte. För att springa sex kilometer behövs ingen kolhydratladdning till skillnad från exempelvis ett maraton. Nu finns det säkert de som springer maraton utan kolhydrater också, men majoriteten av maratonlöparna satsar säkert på pasta dagarna innan.

Med det sagt känns det lite fånigt med ett lopp som vill bevisa att man inte behöver kolhydrater för att springa. Jag blir sugen på att delta och tokladda med kolhydrater innan, bara för att.

Långpass med bad

Lördagar är långpassdag för mig, de flesta lördagar inleder jag dagen med cirka 20-30 km antingen i skogen eller i stan. Vanligaste sträckan jag springer långpass längs är Djurgården, med dit och hemväg brukar det bli ungefär 22 km och det är lätt att förlänga sträckan med extraslingor.

Nu i helgen blev det dock en av mina favoritrundor, runt Brunnsviken. Jag hade dessutom sällskap vilket gör rundan lite roligare. Vi började kl 9 eftersom prognoserna visade att det skulle bli en varm dag och att springa i stekande sol är inte så roligt. Vi tog vägen längs med Stadsgårdskajen, Skeppsbron, Kungsträdgården, Birgerjarlsgatan, Roslagasgatan och ner runt Brunnsviken. Efter 15 kilometer var det så varmt att vi tog ett dopp. Jag hoppade i med shortsen på men det vara bara skönt att springa med blöta byxor sedan.

Totalt blev det till slut 28 km på cirka 2h och 44 min (glömde stänga av klockan vid badstoppet tyvärr). Ett bra långpass i lagom tempo. Är det något jag kände att jag saknade under Sthlm maraton i juni var långpass i benen. Det berodde i och för sig på att jag varit skadad under våren. Men om jag bara får vara skadefri kan jag nog hinna med fler långpass innan Berlin i september.

Springa från och till jobbet

I går sprang jag hem de fem kilometrarna från jobbet till min lägenhet, kvar på kontoret lämnade jag kläder, handduk och allt sådant som jag kunde behöva i morse. Då var jag med andra ord tvungen att springa även till jobbet. Det är den mest effektiva och praktiska träningen jag kan komma på, att helt enkelt transportlöpa mellan lägenhet och jobb.

I morse blev det dock inte raka vägen, jag fick till lite extra krokar och när jag var framme stod klockan på 18 kilometer. Ganska lugnt och behagligt morgontempo med lite krånglande hälar, annars kändes det bra. Morgonen är min allra bästa springtid, extra plus är att jobbet bjuder på fruckost-mackor på onsdagar så behövde inte ens tänka på att inhandla det.

Jag gillar ju inte att simma...

Men ändå har jag gjort det ungefär en gång i veckan sedan i januari av den enkla anledningen att det sliter att springa och jag behöver en skonsam träningsform som jag alltid kan köra även när jag är lite sliten. I januari drogs jag även med problem i en fot och köpte i ren desperation ett årskort på Eriksdalsbadet. De har riktigt förmånliga priser för studenter, ett litet tips bara.

Nu är det bara så att jag tycker det är ganska trist att simma, men det funkar i 30-45 minuter och med ett årskort känns det inte som slöseri att simma så kort. Det gör det annars när man köper engångskort.

Hur som helst har jag ändå tyckt att det varit ganska skönt att kunna simma ibland och nu på sommaren måste jag säga att det finns många fördelar i och med att det finns utebassäng.

I morse var jag alltså och simmade i 30 minuter innan jobbet, det går varken snabbt eller är särskilt jobbigt, jag blir nästan omsimmad av alla. Men det är inte det som är tanken, tanken är att det ska vara min sköna lugna träningsform. Fast en halvtimme om dagen räcker gott och väl.

Skriva ska man göra när man är motiverad

Motivationen har jag, men bara inte tiden tycker jag i alla fall. Men om jag nu ska utveckla skrivandet (såsom min skrivlärare sagt) känns det lättare att skriva på en blogg där jag inte är så offentlig som det kan bli när jag skriver på en blogg som är i mitt eget namn.

Jag gillade att skriva om min träning, både när jag bloggade på Aftonbladet och den korta tiden här. Motivationen att skriva försvann bitvis, det har kanske hängt samman med skador i knän, fötter och hälar i kombination med att jobb, skola och träning tagit upp all min tid. Men jag vill skriva och att skriva om löpningen känns som det mest naturliga. Jag kanske inte kommer att skriva jätteregelbundet, men jag ska försöka.

I år har det blivit två maraton, ett iskallt och gräsligt Stockholm marathon som kan räknas in bland det värsta jag någonsin gjort. Det andra var ett lugnt och behärskat Jubileumsmarathon på den kanske tråkigaste och backigaste bana jag någonsin sprungit, som Lidingöloppet på asfalt. Inget pers på något av loppen, 3.39 på SM och 3,52 på Jubelmaran. Perset ska komma sista helgen i augusti, i Berlin. Hur jag ska lyckas ta det, ja dagens lunchjogg på 10 km runt Djurgårdsbrunn visade att jag nog allt har lite tempo i kroppen.

30 km blandad terräng

Varje vecka försöker jag få till minst ett längre pass på 20-30 km och det har fungerat rätt bra hela sommaren. Men det har blivit flest 20 km-pass och inte så mycket längre. Men i morse hade jag bestämt mig för att springa långt och med en stor del av passet i terräng.

Jag befinner mig i Gävle under sommaren och har därför inte lika bra koll på springställen som jag har i Stockholm. Men det finns ett bra ställe som har en mängd olika terrängspår här, nackdelen är att det är ca 5-6 km från där jag bor. Jag är ju i och för sig ganska trögstartad och behöver värma upp innan jag kommer igång så det kanske är bra. Hur som helst tog jag en liten omväg och efter 7 km var jag framme vid spåren. Jag sprang först 10 km-spåret som är ganska kuperat och ganska ojämnt med mycket terräng och det gäller att se upp var man sätter fötterna. Efter det sprang jag 6 km-spåret där underlaget var både jämnare och bättre. Det blev alltså totalt 16 km terräng med mycket upp och ner, bra träning inför Lidingö med andra ord.

Sedan sprang jag hem igen och efter exakt 30 km på 3 h 01 min var jag hemma igen. Farten landade på 6,03 min/km och den är väl inget att hurra för. Men jag tog det medvetet ganska lugnt och syftet var mer kvantitet än kvalitet.

Jag gillar att springa i skogen och ser också fram emot Lidingö. Sedan ser jag fram emot att bo i Stockholm på heltid igen och ha möjlighet att springa i Hammarbybacken, Nackareservatet, rund Söder, runt Kungsholmen och runt Djurgården igen. Det finns så många bra rundor i Stockholm. Men nu är det bara två veckor kvar.