Springa från och till jobbet

I går sprang jag hem de fem kilometrarna från jobbet till min lägenhet, kvar på kontoret lämnade jag kläder, handduk och allt sådant som jag kunde behöva i morse. Då var jag med andra ord tvungen att springa även till jobbet. Det är den mest effektiva och praktiska träningen jag kan komma på, att helt enkelt transportlöpa mellan lägenhet och jobb.

I morse blev det dock inte raka vägen, jag fick till lite extra krokar och när jag var framme stod klockan på 18 kilometer. Ganska lugnt och behagligt morgontempo med lite krånglande hälar, annars kändes det bra. Morgonen är min allra bästa springtid, extra plus är att jobbet bjuder på fruckost-mackor på onsdagar så behövde inte ens tänka på att inhandla det.

Jag gillar ju inte att simma...

Men ändå har jag gjort det ungefär en gång i veckan sedan i januari av den enkla anledningen att det sliter att springa och jag behöver en skonsam träningsform som jag alltid kan köra även när jag är lite sliten. I januari drogs jag även med problem i en fot och köpte i ren desperation ett årskort på Eriksdalsbadet. De har riktigt förmånliga priser för studenter, ett litet tips bara.

Nu är det bara så att jag tycker det är ganska trist att simma, men det funkar i 30-45 minuter och med ett årskort känns det inte som slöseri att simma så kort. Det gör det annars när man köper engångskort.

Hur som helst har jag ändå tyckt att det varit ganska skönt att kunna simma ibland och nu på sommaren måste jag säga att det finns många fördelar i och med att det finns utebassäng.

I morse var jag alltså och simmade i 30 minuter innan jobbet, det går varken snabbt eller är särskilt jobbigt, jag blir nästan omsimmad av alla. Men det är inte det som är tanken, tanken är att det ska vara min sköna lugna träningsform. Fast en halvtimme om dagen räcker gott och väl.

Uppdatering - eller ett försök att börja igen

Ja, jag är en fruktansvärt dålig bloggare, det vet jag om. Men jag tappade motivationen totalt i början av året då mina knän började krångla för vad som kändes som femtioelfte gången. Precis som förra året började problemen komma lagom till vintersäsongen och precis som förra året var det kallt, snöigt och halt. Jag börjar ana ett samband. Hur som helst blev det många besök hos naprapaten, först på Naprapathögskolan vilket inte hjälpte mycket. Därefter tog jag beslutet att testa Access Rehab vilket var räddningen för marathonstarten i maj.

För att göra en lång historia kort så är jag för svag i höfter och bål, jag är också stel i ryggen och det är därför jag får problem med mina knän. Jag har fått olika övningar som plankan, enbensknäböj och balansövningar på boll som jag gör varje vecka och även om knät fortfarande för lite ont så funkar det att springa. En del dagar bättre än andra.

Och viktigast av allt: jag kunde springa Stockholm maraton och jag gjorde det på en tid som var långt mycket bättre än jag hade trott. När jag stod på startlinjen efter en vecka av problem med benhinnorna (är det inte det ena så är det det andra) var jag osäker på om jag ens skulle fullfölja loppet. Men ju längre jag sprang desto lättare gick det och i mål kom jag på 3 timmar 34 min och 2 sek. Pers med nästan 25 min, gissa om jag var glad.

Maran slet dock och veckan efter var jag helt urlakad på energi, när den värsta träningsvärken var borta var det ändå jättejobbigt att springa. Men det går ju också över och sommaren har bjudit på massa bra rundor, både långpass, intervallpass och terrängpass. Snart är det ju Lidingöloppet och i år ska jag även springa Tjejmilen, egentligen ogillar jag ju hela jippot runt den tävlingen, men jag vill ju slå mitt milpers och tävlingen ligger bra i tiden inför Lidingöloppet. Dessutom får jag starta i första ledet och då borde det inte bli allt för trångt.

Rivslut på 2010 och rivstart på 2011

Nytt år och nya möjligheter, i år väntar utmaningar i form av maraton, vad som blir i övrigt får vi se. Jag är sugen på silvermedalj på Lidingö och kanske ett längre lopp. 2010 avslutades på bästa sätt, efter en tågresa utan förseningar var jag på nyårsafton tillbaka i Stockholm. Solen sken och jag passade på att utnyttja dagsljuset med 20 km genom ett vackert vinterlandskap. Det blev en runda i hyfsat tempo längs Årstaviken, över Västerbron och runt Kungsholmen. Sedan blev det nyårsfest, men en hyfsat lugn sådan för min del.

Nyårsdagen inledde jag med 10 lugna kilometrar, det var ganska moddigt och svårlöpt, men kändes bra att springa på lugna och tysta gator. Sedan fortsatte dagen med en timmes Bodycombat. Det var ett tag sedan jag körde combat nu och jag kunde glatt konstatera att den senaste koreografin är riktigt rolig och i dag känns träningen i mina skulderblad.

Men planen för i dag var 30 km långpass och det var också precis så jag inledde dagen. Men det var tunga ben i dag, jag fick inget flyt alls och jag fick kämpa från första till sista steg. Första milen avverkades på strax över timmen och det var också den som gick lättast. Sedan gick det bara tyngre och tyngre, sista milen gick på ren vilja, 3 h 1 min och 45 sek var jag i gång, snittfarten blev 6,02 min/km. Förvånansvärt snabbt med tanke på hur tungt det kändes, dessutom var det som vanligt ganska svårlöpt på gatorna som var dåligt plogade. Jag sprang en improviserad runda längs Årstaviken (på södermalmsidan), runt Reimersholme, över Västerbron, runt Fredhäll, över S:t Ericsbron, över en sväng på Solnasidan och en kortis i Hagaparken, vidare runt Rostagstull, Valhallavägen mot gärdet och sedan Djurgårdsbrunn tillbaka till city. Sedan avslutade jag med ett varv runt Skeppsholmen innan jag på extremt trötta ben fortsatte hem till Söder. Årets första långpass är med andra ord avklarat, nu är 2011 igång!

Mitt 2010

Mitt 2010 har varit väldigt upp och ner, jag tänkte ge mig på en sammanfattning och något slags bokslut nu när det bara återstår några få dagar på året.

Januari började med flytt, nytt jobb och ett krånglande knä som höll mig borta från löpningen i en och en halv månad. Jag blev alltför välbekant med crosstrainern, tråkiga spinningpass och gymmet och jag saknade löpningen, men jag kunde inte springa, det gjorde för ont. Till slut kunde jag knappt gå utan att det kändes som att knivar skar in i knät. I mitten av februari kom jag till en sjukgymnast som gav mig stränga order om att stretcha, flera gånger om dagen och jag lydde. Som ett mirakel var knät snart bra igen och i mitten av februari kunde jag så smått börja springa igen. Jag kommer ihåg den lycka jag kände efter att ha sprungit 20 minuter i snigelfart på löpbandet utan att ha ont.

Sedan fortsatte träningen smärtfritt i en månad ungefär, sedan började andra knäet att krångla och alternativträningen tog fart igen i kombination med massa stretchande. Till slut gick jag till Löplabbet och gjorde ortopediska inlägg, något som räddade min maratonstart. I slutet av april kunde jag börja springa igen och sedan dess har jag knappt haft knäproblem.

I maj var jag således lite stressad, tre veckor före Stockholm marathon sprang jag ett långpass på ca tre timmar och det var det enda riktiga långpass jag sprang på mer än ett halvår innan maran. Jag sprang också ett iskallt Kungsholmen runt och ett lite varmare Vårrus som uppladdning inför årets stora mål.

Juni var lika med Stockholm marathon och jag stod på startlinjen, ganska nervös men glad över att kunna springa. Med ett förvånansvärt jämnt tempo, men med stumma ben gick jag i mål på 3,58. Jag var skakig och kunde knappt andas när jag gick i mål och promenaden från Stadion till Östermalms IP var jobbigare än hela maran. Men jag klarade målet på fyra timmar och viktigast av allt: jag var inte skadad. Bara några dagar senare kunde jag, om än på stappliga ben, springa.

Jag sprang juni ut, sedan blev det juli, med resor hit och dit och semester på resande fot. Det blev ett par veckors vila från löpningen och det var nog väldigt bra för motivationen. Jag insåg då hur mycket jag saknade att träna och det första jag gjorde när jag kom hem var att springa ut på en runda.

Augisti och september gick i träningens tecken, jag sprang som aldrig förr och kom upp i fler och fler kilometrar per vecka. Höstens stora mål var Lidingöloppet, målet var ganska låga under tre timmar, men jag hade ingen som helst aning om var jag stod formmässigt efter ett ganska struligt år. I övrigt var jag tillbaka på jobbet och började mer och mer känna att jag behövde ombyte.

Lidingöloppet gick över förväntan, 2,40 blev sluttiden och jag grämde mig mest över trängsel och missad silvermedalj. Men nästa år ska den tas. Tre veckor senare sprang jag Hässelbyloppet, ett lopp som kändes skit hela vägen och jag blev mycket förvånad över det nya personliga rekordet, men också besviken över de fyra ynka sekunderna på fel sida 45-min strecket.

Resten av året har bestått mer av kvantitet än kvalitet, det har blivit många långa och lugna pass blandat med lite fartlek på löpbandet. Det har också blivit allt mer löpband på grund av snö och kyla. I december har långpassen blivit lidande, fester och annat har tagit tid och under julen har jag unnat mig mer vila och alternativ träning. Jag har också funderat en hel del över framtiden, över jobb och vad jag vill och vem vet vad nästa år för med sig.

För att sammanfatta det kan man ju säga att 2010 varit minst sagt upp och ner. Jag tror mycket på 2011 och jag har vissa träningsmål, men de tar jag vid ett senare tillfälle.

löpning i går - sjukdom i dag

Ja, jag hann springa i går innan snöovädret slog till. Klockan 8.00 stack jag i väg, det var ca fem minusgrader, men det blåste en hel del. Det blev 10 ganska jobbiga kilometrar då jag kände av benhinnorna lite oroväckande mycket. När jag kommit hem och duschat började det snöa och det har inte slutat än. I går både blåste och snöade det något fruktansvärt hela dagen, i dag har det inte blåst men snöat konstant har det gjort. Men det har inte blivit någon träning för mig ändå eftersom jag i går började känna mig sjuk och illamående. Illamåendet gav med sig i dag, men jag har varit helt ur form hela dagen, trött och småsnurrig. Typiskt när man är ledig.

Jag hoppas jag är bättre i morgon, kanske blir det en springtur då, men vi får se, jag kanske cyklar också. Just nu blir det inga längre sträckor. Långpassen får vänta till nästa år, eller rättare sagt till i helgen.

Vila är ju inte så himla kul

Jag vill springa, jag vill verkligen det, men ändå gör jag det inte nu. Varför kan man då undra, jo för att de senaste dagarna har varit kallare än 20 minusgrader ute och jag har en viss smärttröskel och sedan har jag bestämt mig för att jag måste ta lite vila från löpningen. Jag sprang senast i tisdags och är således inne på min fjärde löpfria dag i rad, det var otroligt länge sedan jag hade så många löpfria dagar i rad. Senast var förmodligen i somras då jag var ute och reste i två veckor och inte hade tid att springa och då det dessutom var på tok för varmt (sedan gick jag ju runt hela dagarna under dessa två veckor vilket tog lite på orken också). Men jag har inte totalvilat, nej det har blivit nötande på träningscykel istället. Toktråkigt, men man vänjer sig konstigt nog och det är bra hålligång-träning när man vill just hålla i gång men samtidigt vila upp sig. Sedan finns det bara tråkiga löprundor här vilket gör att det är ganska bra att passa på att ta löpvila just när man är hemma.

Men i morgon ska jag springa, temperaturen höjs också stadigt ju längre dagen går så i morgon kanske det bara är tio minusgrader, fullt överkomligt att springa i. Det sägs också att snöstormen som huserat i södra Sverige ska leta sig upp hit till i morgon, men jag håller tummarna för att den inte är allt för illa. Snöstorm brukar ju definieras ganska olika beroende på var i landet man befinner sig. Jag hoppas att vädret tillåter i alla fall en liten springtur.

I går var det ju julafton också och jag hade en mycket bra julafton, jag firade med familjen och släkten. Det var Kalle, julmat, kusiner, kusinbarn, tomten och julklappar. Och mängder av mat och godis, magknipet kom som ett brev på posten och jag känner mig fortfarande uppsvälld, men hungrig blir man i alla fall dagen efter, det tycker jag är lite konstigt. I dag har jag tagit det lugnt, cyklat lite och läst lite bok, morgondagen kommer se ungefär likadan ut, fast med lite besök hos släkt.

Onda benhinnor

Så, funkade mitt lilla experiment i går? Svaret är nej, det gjorde det inte. När jag ställde mig på löpbandet i morse och började springa gjorde det rejält ont i hela underbenen. Det var en pina att springa, men samtidigt känner jag igen smärtan och vet att det bara gäller att springa igenom och härda ut. Så i cirka 45 minuter var det som att springa med två stela stolpar istället för ben och några intervaller var det inte tal om.

Totalt blev det 15 km fartlek på ca 1 timme och 30 min varav andra halvan gick betydligt fortare och lättare än första.

Det där med vila

Jag är den första att erkänna att jag är dålig på att vila, så därför har det känts lite jobbigt med en lugn helg, trots att jag vet att jag också behöver det. Men en sak som alltid händer när jag vilat är att jag får ont i benhinnorna första träningsdagen efter vilan. Det är ganska jobbigt tycker jag för på så vis förstörs ju lite av ett träningspass. Ofta brukar det vara den typ av smärta som går över efter att jag sprungit i en halvtimme-fyrtiofem minuter, men innan det går över är det som att springa med två stolpar istället för ben.

Eftersom jag inte sprang i går och har planerat intervaller i morgon så tänkte jag att jag skulle testa benen i dag när jag kom tillbaka till Stockholm. Jag skulle på ett möte inne i city och tänkte springa till gymmet, duscha där och sedan gå på mötet. Det blev med andra ord en väldigt kort springtur på ca 20 minuter, men mina ben var som onda stolpar. Vad var då syftet? Jag behövde inte springa, inte träna över huvud taget, men jag tänkte testa om det förhindrar att samma sak händer i morgon. Nu vet jag inte om det fungerar, men jag hoppas att mina ben är pigga för intervaller på löpbandet i morgon bitti.

Den kommande veckan är förövrigt ganska hektisk, men det kommer bli en otroligt rolig vecka också.

Snö, blåst och 20,5 km

Om gårdagens runda var vacker, inspirerande och hyfsat lättlöpt så var dagens helt tvärtom. I normala fall brukar jag vara förvånansvärt pigg på söndagar trots att jag sprungit långt dagen innan, men då brukar det å andra sidan inte vara sådant väder som det var i dag. Det blåste hårda vindar och snön yrde i morse när jag gav mig ut. Det var det enligt mig värsta vädret och hela rundan kändes bara seg och jobbig. Till råga på allt blev det något fel med min klocka så att den stannade efter 8,5 km (då jag tog en toalettpaus), något jag inte märkte förrän ca 4-5 km senare. Det kändes lite segt, men jag uppskattade den missade biten till lite mer än 4 km och sprang vidare. När jag kom hem mätte jag med google maps och sträckan var ca 4,5 km så jag uppskattade rätt bra ändå.

Siktet var inställt på 20 km i lugnt tempo och det blev det också (eller 20,5 om man ska vara exakt). Det gick inte att hålla ett jämnt tempo däremot, snön och vinden gjorde att det ibland blev mer hopp och slir än löpning. Jag sprang en spontanrunda som gick runt stan, Vasastan och en sväng ut på Kungsholmen. Värst var det i slutet när jag på vägen hem sprang genom Gamla stan, eller sprang, jag slirade mest omkring på de oplogade gatorna.

Men men, nu såhär i efterhand känner jag mig ändå nöjd, nöjd över att jag följde min plan och över att jag inte gav upp. Det är sådana här rundor som bygger pannben och gör mig starkare i satsningen mot marathon 2011.

I dag är det ju första advent också och jag har tänt första ljuset och gjort knäck. Nästan alla julklappar är också inhandlade (jag har i och för sig inte så många att köpa) så det känns som en bra söndag.

Kvantitet istället för kvalitet

Nu är jag inne i en period då mängdträning går före snabba kvalitetspass. Med mängdträning menar jag fler långsamma pass och i princip ingen snabbhetsträning. Det är det som ska ge mig en bra grund för att slå mitt mararekord i maj. Jag har också tränat rätt hårt i början av hösten och därför är jag nog i behov av att bara ta det lugnt nu. Men jag inser också att nyckeln för att lyckas på maran är just långpassen och för att inte gå ut för hårt och bli skadad försöker jag hålla ner tempot på alla längre pass jag kör. I januari kommer jag att lägga in minst ett ordentligt intervallpass i veckan.

I morse blev det ca 12 km i lugnt tempo runt Södermalm, benen var trötta vilket kanske inte är så konstigt. Efter jobbet slank jag in en sväng på gymmet för att träna mina ben. Det är den träning jag slarvar med mest och jag måste bli bättre på den punkten eftersom styrketräning för benen är så viktigt i skadeförebyggande syfte.

En hel helgs vila

I helgen som gick så har jag inte tränat någonting, jag har inte sprungit, inte gymmat och inte powerwalkat (inte för att jag gör det så ofta ändå, men...). Jag har dessutom haft en välbehövlig vila från vår huvudstad. Det har varit en vilohelg med andra ord, något jag borde träna på att ha oftare.

Och efter en vilohelg är man desto mer sugen på att träna igen, måndagen bjöd på sammanlagt ca 26 km utspritt mellan löpband på morgonen och elljusspår på kvällen. Benen var först stela som de alltid är efter att jag vilat två dagar i rad, så benhinnor och vader protesterade lite de första kilometrarna. Men sedan rullade det på bra och jag blev lite förvånad på kvällen när mina ben var pigga som om de inte alls sprungit på morgonen också.

I går blev det lite lunchträning, fem kilometers fartlek på löpbandet följt av lite magträning fick utgöra träningen för dagen. Det kändes bra att köra lite fart igen trots att jag försöker vila från det nu i oktober.

Test: Tabata

Jag fortsätter min lilla testomgång av Sats nya höstklasser, i går stod Tabata på schemat. Tabata är en träningsform från Japan som är lite som cirkelträning, man gör åtta intervaller av varje övning. Det beskrivs som tufft och effektivt och kommer att finnas på utvalda Sats-center fram till mitten av november.

Jag gillar ju cirkelträning som form, det är oftast effektiv och varierande träning. Tabatan inleddes med uppvärmning: löpning runt i salen och över hinder i form av step-brädor. Sedan var det dags för intervaller, totalt fyra stationer där man gjorde åtta intervaller på varje station innan man bytte. Varje intervall är 20 sek och sedan 10 sek vila mellan. Övningarna var djupa benböj, fällkniven, utfall med axelpress och rygglyft. Sedan var det en styrkedel med dips, tricepspress, höftlyft och magövningar. Efter det avslutades passet med två ytterligare Tabataövningar: burpees och en övning där man bara springer upp och ner på en step-bräda.

Jag var nog egentligen lite för trött för att få så mycket ut av klassen, men jag tyckte inte direkt att övningarna var så jobbiga. Jag kanske inte tog ut dem tillräckligt. Värst var de två sista övningarna, men jag ogillar ju verkligen burpees också så det kan ju bero på det. Tabata får godkänt betyg av mig, det var effektivt och ganska roligt, men jag tror inte jag blir en frekvent besökare på det.

Regnigt, grått och trötta ben

I dag har inte varit världens toppendag direkt, egentligen gillar jag ju lite regn- och ruskväder, i alla fall om det inte pågår just när jag planerat en springrunda. Men i dag var jag inte på topp, jag började dagen på gymmet, 9 km avverkades på löpbandet och det gick inte direkt i ett rasande tempo. Benen var trötta och sega och ville inte springa på, dessutom blev jag uttråkad på en gång. Efter löpningen blev det lite benstyrka och axelövningar innan jag avslutade med mage och gick till jobbet.

Det kändes som ett okej pass, men inte mer än så. Fast det är väl bara att acceptera att man inte kan vara på topp jämt. Det ändras från dag till dag, i går när jag sprang kändes det helt annorlunda, mycket lättare. Det kan nog också vara den här hela veckan som gör det, jobbet är inte superkul just nu, det är väldigt lugnt och jag grubblar en del över framtiden. Men det är nog också en svacka, jag har ju en massa kul som händer framöver, i helgen ska jag åka bort och jag räknar verkligen ner dagarna. Jag tror att jag är i starkt behov av att komma bort från Stockholm ett par dagar.

Löpning med sällskap

I dag blåser det nästan storm över huvudstaden, vilken tur då att jag skulle springa i skogen, förmodligen det mest vindstilla stället i dag. Dessutom hade jag sällskap, vilket gjorde det hela både lättare och roligare.

I vanliga fall är jag ju en morgonträningsmänniska, men att springa på kvällen har också sin tjusning. I alla fall när man springer på upplysta vägar. I kväll blev det ca 12 km löpning i elljuspår, det blåste lite, men var mest vindstilla. Benen var pigga och jag blev återigen glad över min kropp som hela tiden orkar prestera.

I helgen ska jag äntligen ta mig ut på ett rejält långpass igen. På grund av tävlingarna de senaste helgerna så var det länge sedan jag sprang långt, men på lördag morgon planerar jag en tur till Brunnsviken eller kanske Djurgården.

Morgonlöpning utan stress och press

Det är egentligen nu det är som allra skönast att träna, nu när årets tävlingar är sprungna och det är långt kvar till nästa stora mål. Nu när jag bara springer lugna pass, utan att stressa över att få in intervaller och snabbhet. Och så här ska det fortsätta hela oktober ut, i november kanske jag lägger in lite fartpass, men bara om jag är sugen på det. Nu kan jag träna precis hur jag vill och slipper ladda inför tävlingar och trappa ner. Givetvis blir träningen lugnare ett tag, men det är bara bra för återhämtning och uppbyggnad inför nästa år. Många långa och lugna pass ska ge mig den grund som gör att Sthlm marathon blir fantastisk nästa år.

I morse blev det just en lugn morgonjogg runt Söder, alla lampor lyste också hela vägen så jag slapp springa i mörker. För ovanlighetens skull blåste det inte heller så det blev en väldigt skön runda. Det är lite kallt just när man ger sig iväg, men efter en 15-20 min är det lagom om man är rätt klädd det vill säga. I morgon kväll har jag löparträff igen, det är riktigt kul att springa med andra och inte bara själv hela tiden, kul att lära känna nya människor dessutom.

En liten summering

I dag sprang jag sista loppet för säsongen, eventuellt blir det ett lopp till i slutet av december, men troligen inte. Då lär jag heller inte vara i så bra form att det räknas. I år har jag sprungit fem lopp: Kungsholmen runt, Vårruset, Sthlm marathon, Lidingöloppet och Hässelbyloppet. Vägen till loppen har varit allt annat än rak, jag drogs med knäproblem i januari, februari och april. Endast mars och maj kunde jag träna ordentligt inför maran. Sedan har det bara gått framåt och jag har slagit personligt rekord två gånger plus att jag sprungit två helt nya distanser. Det kan man väl kalla en hyfsad säsong ändå tycker jag. Här följer en liten summering av mina lopp:

Kungsholmen runt 8/5 2010 (47,40): Ett lopp jag minns för två saker; det var iskallt och jag hade precis kunnat börja springa utan att ha konstant ont hela tiden. Banan var inga problem, den har jag sprungit så många gånger innan att jag kunde den i sömnen. Men det var inget roligt lopp, jag hade sämsta möjliga förberedelser (lite sömn, tidig uppgång och skadeproblem) och jag kände mig långt ifrån på topp. Att det ändå slutade med personbästa berodde nog mest på att mitt gamla PB var över två år gammalt (48,10 från Premiärmilen 2008). Men nu i efterhand tycker jag nog att det var en hyfsad start på säsongen.

Vårruset 1/6 (ca 23,30): Mitt hatlopp som jag trots det sprang för fjärde gången, men nu var det sista gången i år. Jag är inte mycket för de här jippoloppen som anordnas bara för tjejer där allt går ut på att man bara ska ha kul och allt är rosa och babyblått. Jag mår illa av det! Men loppet i sig var väl okej, trångt som vanligt, men kontrollerat och picknicken efteråt var trevlig. Ett lagom "jaha-lopp" samma vecka som maran helt enkelt.

Sthlm marathon 5/6 (3.58.55): Något jag fortfarande lever på och är oerhört stolt över att jag klarat. Marathon har alltid känts som en omöjlighet, men det var ju inte så svårt. Okej, Gärdet var tufft för psyket, det gjorde ont från kilometer 25 och framåt, jag kunde knappt gå efter målgång och jag har nog aldrig mått så dåligt, men jag är otroligt stolt i dag. Efter den inte helt optimala vintern jag hade så hade jag egentligen inte trott att jag skulle klara det, men det gjorde jag. Nästa år är det dags igen och då ska tiden kapas, rejält. Mitt bästa minne från löparåret, helt klart.

Lidingöloppet 25/9 (2.40): Mitt bästa lopp rent känslomässigt i kroppen, jag var som en maskin som bara ville gå snabbare. Jag har aldrig tidigare eller efteråt upplevt den känslan i kroppen, den där lätta känslan av att allt är möjligt och jag vill uppleva den igen. Terräng är kul, upp och ner, variation och fina miljöer. Det som däremot inte var lika kul var trängseln i början, de första fem kilometrarna var som ett sick-sacklopp i diken och runt människor. Banan vill jag spring igen och någon dag nu i höst ska jag ta mig dit själv och bara njuta. Årets helt klart roligaste lopp.

Min fina medalj från mitt roligaste lopp.

Hässelbyloppet 10/10 (45.04): Jag är otroligt nöjd med tiden, men inte med loppet i sig. Det kanske låter bakvänt, men som jag skrev i inlägget tidigare så var det tungt, det var ingen löparglädje i benen. Att jag ändå kan prestera är jag ändå glad över. Samtidigt känner jag lite "jaha" över hela loppet och kan bara konstatera att mil-loppen inte alls är lika kul som halvmaror, maror eller Lidingölopp, de blir bara "jaha". Fast jag vill ju under 45 min så jag måste nog springa ett par mil-lopp nästa år också.

Det var mitt 2010, nu är ju inte året slut än på några månader och då kommer en riktig summering. Resten av året ska jag återhämta mig genom lugna morgonjoggar, sköna långpass och en massa annan trevlig träning. Jag ska lugna mig med intervallträning och undvika att skada mig. Jag ska fortsätta med minst ett pass gruppträning i veckan och jag ska gymma igenom hela kroppen minst en gång i veckan. Därutöver väntar promenader, en fantastiskt rolig decembermånad och ett 2011 fyllt med nya personbästan och lopp.

Löppasset som regnade bort

Jag hade ju planerat lite lugn distanslöpning i Nackareservatet i kväll efter jobbet. Men det blir ju inte alltid som man planerar, himlen valde att öppna sig och med blåst och regn kändes inte en springtur speciellt lockande. Men jag var ju träningssugen och min hjärna behövde det efter dagens informationsstoppning. Så jag slank in på Pressbyrån på vägen hem, köpte senaste numret av "Runner's magazine", sedan gick jag direkt hemifrån till gymmet och placerade mig på löpbandet. Med en bra tidning framför mig blev det inte helt outhärdligt och efter 50 minuter hade jag genomfört en lagom distanslöpning inklusive nedvarvning. Benen kändes pigga och det kändes som om det fanns mer i dem, men jag är glad att jag inte tog ut allt utan höll igen lite.

Löpband är ju dödligt tråkigt, men det underlättar med en tidning när man bara ska löpa lätt distans. Om man ska intervalla blir det lite svårt att läsa samtidigt, då gäller TV eller musik, för mig i alla fall. Bäst är det om man har TV med uttag för hörlurar och en bra serie att kolla på.

I morgon blir det återigen styrka på gymmet, löpningen vilar jag med tills på söndag, förhoppningsvis ska vilan ge bra utdelning.

Styrka på favoritgymmet!

I dag ska jag på informationsdag med jobbet hela dagen och börjar en timme senare, då passade jag på att gå till mitt favoritgym vid Södra station och träna lite. I vanliga fall brukar jag inte träna där på morgnarna då det inte direkt ligger på vägen till jobbet, men i dag hade jag tid att hinna hem efteråt så då gick jag dit.

Anledningen till att jag gillar Sats Södra station är för att gymmet är fräscht och nytt, det finns en stor sal med fria vikter (inte ett litet rum där bara biffkillarna håller till), konditionsmaskinerna är nya och alla fungerar och framför allt: det finns uttag för hörlurar så att man kan höra vad de säger på TV:n framför en. Det är annars något av det sämsta med de flesta Satsgym jag brukar träna på. Det finns massa tv-apparater på väggen, men inget uttag för hörlurar, det känns lite poänglöst faktiskt. På gymmet där jag tränade innan jag flyttade till Sthlm brukade jag ofta springa på löpbandet på morgonen och samtidigt kolla på morgon-tv för där fanns det uttag.

Hur som helst så blev det en timmes träning med fokus på rygg, jag tycker det är ganska svårt att få kontakten med ryggen, men i dag kändes det riktigt bra. Jag lade också in några axelövningar, lite mage och en stund på Crosstrainern. Ett lagom pass på morgonkvisten, i kväll blir det löpning, en lugn runda bara och jag hoppas att det slutar blåsa så mycket.

Mot formtopp?

Det är konstigt hur känslan i kroppen kan skilja sig så mycket från dag till dag. Hur det ena dagen kan kännas riktigt tungt att springa, benen känns ungefär som cementblock och varje steg är som att springa i sirap. Sedan nästa dag kan det vara helt tvärtom, man bara flyger fram och fötterna studsar lätt över Västerbron. Den här veckan har löpningen gått väldigt lätt, i morse var det lite segt, men det var mest för att jag var så otroligt trött. Men efter några kilometer hade huvudet och kroppen vaknat till liv och förutom blåsten blev det en skön runda.

Det känns ju i alla fall ganska hoppfullt inför söndagens lopp. Men det vet man ju å andra sidan aldrig, jag har tränat en hel del den här veckan, men planerar att trappa ner nu inför helgen. I morgon blir det morgongymmande och en lugn kvällsrunda, på fredag blir det lite gym, sedan totalvila på lördag. Det är ju ändå bara 10 km så det behövs kanske inte lika mycket laddande som inför Lidingöloppet. Men jag försöker ändå kopiera ungefär samma upplägg som då och då gick det ju toppenbra. Så bra som jag sprang då och så pigg som jag kände mig är en känsla jag sällan har.