Älskade hatade intervaller

Jag är inget stort fan av intervaller, helst skulle jag strunta i dem och bara springa rundor i samma tempo hela tiden. Jag är lite av en bekvämlighetslöpare, men det blir jag tyvärr inte snabbare av. Tyvärr har det blivit alldeles för lite fart- och intervallpass i år, det har varit skador och två maraton som kommit emellan. Förra sommaren var jag väldigt duktig på att köra på med intervaller/fartlek minst en dag i veckan och nu med lite mer än en månad kvar till Berlin maraton kanske det är dags att klämma in lite fartträning innan jag får höstlunka i lugnt tempo resten av året.

I morse blev det för andra veckan i rad lite intervaller. Jag tog den mest varierade typen jag kan, nämligen 100-200-400-600-800-1000-800-600-400-200-100. Som en trappa med lugn joggvila mellan varje intervall. Men att springa längre intervaller än 400 meter på bana är rätt tråkigt, därför tog jag rundan runt Söder som är hyfsat platt och lättlöpt. Först fyra kilometer uppvärmning och sedan körde jag igång. Första intervallerna gick hyfsat, det var ju inte så långa sträckor, men 800-intervallerna och tusingen var rejält jobbiga. Benen var tunga och det kändes som om lungorna skulle sprängas. Jag kanske borde lagt in en vilodag innan. Jag tog även en extra hundring på slutet, är rätt kul att bara blåsa på så snabbt man kan när det bara handlar om hundra meter.

Totalt med lite nedvarvning blev det 15 km. Nu slipper jag intervallerna för denna vecka och nästa vecka planerar jag att köra ett pass med Running Sweden (har en gratisbiljett).

LCHF, lopp och långlöpning

Den senaste tiden har jag sett mycket reklam och diskussioner om LCHF-loppet, bland annat på gymmet där jag tränar. Jag blev lite nyfiken på loppet och gick in på hemsidan för att läsa mer.

Det är ett sex kilometer långt lopp som arrangeras av LCHF-klubben (där bla Katrin Zytomierska är en av grundarna) och de vill "bevisa att det går att springa ett lopp utan kolhydrater". Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Personligen tror jag inte ett dugg på LCHF, jag tror på att man behöver varierad kost och definitivt kolhydrater, speciellt om man springer. Jag tycker att det säger sig självt att det inte är helt bra att bara leva på fett. Dessutom tror jag mer på livsmedelsverkets rekommendationer som har åratal av forskning i ryggen än en metod där ingen ännu riktigt vet de långsiktiga konsekvenserna.

Men åter till loppet, sex kilometer är inte en speciellt lång sträcka. Den är överkomlig för de flesta oavsett om man äter kolhydrater eller inte. För att springa sex kilometer behövs ingen kolhydratladdning till skillnad från exempelvis ett maraton. Nu finns det säkert de som springer maraton utan kolhydrater också, men majoriteten av maratonlöparna satsar säkert på pasta dagarna innan.

Med det sagt känns det lite fånigt med ett lopp som vill bevisa att man inte behöver kolhydrater för att springa. Jag blir sugen på att delta och tokladda med kolhydrater innan, bara för att.

Långpass med bad

Lördagar är långpassdag för mig, de flesta lördagar inleder jag dagen med cirka 20-30 km antingen i skogen eller i stan. Vanligaste sträckan jag springer långpass längs är Djurgården, med dit och hemväg brukar det bli ungefär 22 km och det är lätt att förlänga sträckan med extraslingor.

Nu i helgen blev det dock en av mina favoritrundor, runt Brunnsviken. Jag hade dessutom sällskap vilket gör rundan lite roligare. Vi började kl 9 eftersom prognoserna visade att det skulle bli en varm dag och att springa i stekande sol är inte så roligt. Vi tog vägen längs med Stadsgårdskajen, Skeppsbron, Kungsträdgården, Birgerjarlsgatan, Roslagasgatan och ner runt Brunnsviken. Efter 15 kilometer var det så varmt att vi tog ett dopp. Jag hoppade i med shortsen på men det vara bara skönt att springa med blöta byxor sedan.

Totalt blev det till slut 28 km på cirka 2h och 44 min (glömde stänga av klockan vid badstoppet tyvärr). Ett bra långpass i lagom tempo. Är det något jag kände att jag saknade under Sthlm maraton i juni var långpass i benen. Det berodde i och för sig på att jag varit skadad under våren. Men om jag bara får vara skadefri kan jag nog hinna med fler långpass innan Berlin i september.

Springa från och till jobbet

I går sprang jag hem de fem kilometrarna från jobbet till min lägenhet, kvar på kontoret lämnade jag kläder, handduk och allt sådant som jag kunde behöva i morse. Då var jag med andra ord tvungen att springa även till jobbet. Det är den mest effektiva och praktiska träningen jag kan komma på, att helt enkelt transportlöpa mellan lägenhet och jobb.

I morse blev det dock inte raka vägen, jag fick till lite extra krokar och när jag var framme stod klockan på 18 kilometer. Ganska lugnt och behagligt morgontempo med lite krånglande hälar, annars kändes det bra. Morgonen är min allra bästa springtid, extra plus är att jobbet bjuder på fruckost-mackor på onsdagar så behövde inte ens tänka på att inhandla det.

Skriva ska man göra när man är motiverad

Motivationen har jag, men bara inte tiden tycker jag i alla fall. Men om jag nu ska utveckla skrivandet (såsom min skrivlärare sagt) känns det lättare att skriva på en blogg där jag inte är så offentlig som det kan bli när jag skriver på en blogg som är i mitt eget namn.

Jag gillade att skriva om min träning, både när jag bloggade på Aftonbladet och den korta tiden här. Motivationen att skriva försvann bitvis, det har kanske hängt samman med skador i knän, fötter och hälar i kombination med att jobb, skola och träning tagit upp all min tid. Men jag vill skriva och att skriva om löpningen känns som det mest naturliga. Jag kanske inte kommer att skriva jätteregelbundet, men jag ska försöka.

I år har det blivit två maraton, ett iskallt och gräsligt Stockholm marathon som kan räknas in bland det värsta jag någonsin gjort. Det andra var ett lugnt och behärskat Jubileumsmarathon på den kanske tråkigaste och backigaste bana jag någonsin sprungit, som Lidingöloppet på asfalt. Inget pers på något av loppen, 3.39 på SM och 3,52 på Jubelmaran. Perset ska komma sista helgen i augusti, i Berlin. Hur jag ska lyckas ta det, ja dagens lunchjogg på 10 km runt Djurgårdsbrunn visade att jag nog allt har lite tempo i kroppen.

30 km blandad terräng

Varje vecka försöker jag få till minst ett längre pass på 20-30 km och det har fungerat rätt bra hela sommaren. Men det har blivit flest 20 km-pass och inte så mycket längre. Men i morse hade jag bestämt mig för att springa långt och med en stor del av passet i terräng.

Jag befinner mig i Gävle under sommaren och har därför inte lika bra koll på springställen som jag har i Stockholm. Men det finns ett bra ställe som har en mängd olika terrängspår här, nackdelen är att det är ca 5-6 km från där jag bor. Jag är ju i och för sig ganska trögstartad och behöver värma upp innan jag kommer igång så det kanske är bra. Hur som helst tog jag en liten omväg och efter 7 km var jag framme vid spåren. Jag sprang först 10 km-spåret som är ganska kuperat och ganska ojämnt med mycket terräng och det gäller att se upp var man sätter fötterna. Efter det sprang jag 6 km-spåret där underlaget var både jämnare och bättre. Det blev alltså totalt 16 km terräng med mycket upp och ner, bra träning inför Lidingö med andra ord.

Sedan sprang jag hem igen och efter exakt 30 km på 3 h 01 min var jag hemma igen. Farten landade på 6,03 min/km och den är väl inget att hurra för. Men jag tog det medvetet ganska lugnt och syftet var mer kvantitet än kvalitet.

Jag gillar att springa i skogen och ser också fram emot Lidingö. Sedan ser jag fram emot att bo i Stockholm på heltid igen och ha möjlighet att springa i Hammarbybacken, Nackareservatet, rund Söder, runt Kungsholmen och runt Djurgården igen. Det finns så många bra rundor i Stockholm. Men nu är det bara två veckor kvar.

Uppdatering - eller ett försök att börja igen

Ja, jag är en fruktansvärt dålig bloggare, det vet jag om. Men jag tappade motivationen totalt i början av året då mina knän började krångla för vad som kändes som femtioelfte gången. Precis som förra året började problemen komma lagom till vintersäsongen och precis som förra året var det kallt, snöigt och halt. Jag börjar ana ett samband. Hur som helst blev det många besök hos naprapaten, först på Naprapathögskolan vilket inte hjälpte mycket. Därefter tog jag beslutet att testa Access Rehab vilket var räddningen för marathonstarten i maj.

För att göra en lång historia kort så är jag för svag i höfter och bål, jag är också stel i ryggen och det är därför jag får problem med mina knän. Jag har fått olika övningar som plankan, enbensknäböj och balansövningar på boll som jag gör varje vecka och även om knät fortfarande för lite ont så funkar det att springa. En del dagar bättre än andra.

Och viktigast av allt: jag kunde springa Stockholm maraton och jag gjorde det på en tid som var långt mycket bättre än jag hade trott. När jag stod på startlinjen efter en vecka av problem med benhinnorna (är det inte det ena så är det det andra) var jag osäker på om jag ens skulle fullfölja loppet. Men ju längre jag sprang desto lättare gick det och i mål kom jag på 3 timmar 34 min och 2 sek. Pers med nästan 25 min, gissa om jag var glad.

Maran slet dock och veckan efter var jag helt urlakad på energi, när den värsta träningsvärken var borta var det ändå jättejobbigt att springa. Men det går ju också över och sommaren har bjudit på massa bra rundor, både långpass, intervallpass och terrängpass. Snart är det ju Lidingöloppet och i år ska jag även springa Tjejmilen, egentligen ogillar jag ju hela jippot runt den tävlingen, men jag vill ju slå mitt milpers och tävlingen ligger bra i tiden inför Lidingöloppet. Dessutom får jag starta i första ledet och då borde det inte bli allt för trångt.

Rivslut på 2010 och rivstart på 2011

Nytt år och nya möjligheter, i år väntar utmaningar i form av maraton, vad som blir i övrigt får vi se. Jag är sugen på silvermedalj på Lidingö och kanske ett längre lopp. 2010 avslutades på bästa sätt, efter en tågresa utan förseningar var jag på nyårsafton tillbaka i Stockholm. Solen sken och jag passade på att utnyttja dagsljuset med 20 km genom ett vackert vinterlandskap. Det blev en runda i hyfsat tempo längs Årstaviken, över Västerbron och runt Kungsholmen. Sedan blev det nyårsfest, men en hyfsat lugn sådan för min del.

Nyårsdagen inledde jag med 10 lugna kilometrar, det var ganska moddigt och svårlöpt, men kändes bra att springa på lugna och tysta gator. Sedan fortsatte dagen med en timmes Bodycombat. Det var ett tag sedan jag körde combat nu och jag kunde glatt konstatera att den senaste koreografin är riktigt rolig och i dag känns träningen i mina skulderblad.

Men planen för i dag var 30 km långpass och det var också precis så jag inledde dagen. Men det var tunga ben i dag, jag fick inget flyt alls och jag fick kämpa från första till sista steg. Första milen avverkades på strax över timmen och det var också den som gick lättast. Sedan gick det bara tyngre och tyngre, sista milen gick på ren vilja, 3 h 1 min och 45 sek var jag i gång, snittfarten blev 6,02 min/km. Förvånansvärt snabbt med tanke på hur tungt det kändes, dessutom var det som vanligt ganska svårlöpt på gatorna som var dåligt plogade. Jag sprang en improviserad runda längs Årstaviken (på södermalmsidan), runt Reimersholme, över Västerbron, runt Fredhäll, över S:t Ericsbron, över en sväng på Solnasidan och en kortis i Hagaparken, vidare runt Rostagstull, Valhallavägen mot gärdet och sedan Djurgårdsbrunn tillbaka till city. Sedan avslutade jag med ett varv runt Skeppsholmen innan jag på extremt trötta ben fortsatte hem till Söder. Årets första långpass är med andra ord avklarat, nu är 2011 igång!

Mitt 2010

Mitt 2010 har varit väldigt upp och ner, jag tänkte ge mig på en sammanfattning och något slags bokslut nu när det bara återstår några få dagar på året.

Januari började med flytt, nytt jobb och ett krånglande knä som höll mig borta från löpningen i en och en halv månad. Jag blev alltför välbekant med crosstrainern, tråkiga spinningpass och gymmet och jag saknade löpningen, men jag kunde inte springa, det gjorde för ont. Till slut kunde jag knappt gå utan att det kändes som att knivar skar in i knät. I mitten av februari kom jag till en sjukgymnast som gav mig stränga order om att stretcha, flera gånger om dagen och jag lydde. Som ett mirakel var knät snart bra igen och i mitten av februari kunde jag så smått börja springa igen. Jag kommer ihåg den lycka jag kände efter att ha sprungit 20 minuter i snigelfart på löpbandet utan att ha ont.

Sedan fortsatte träningen smärtfritt i en månad ungefär, sedan började andra knäet att krångla och alternativträningen tog fart igen i kombination med massa stretchande. Till slut gick jag till Löplabbet och gjorde ortopediska inlägg, något som räddade min maratonstart. I slutet av april kunde jag börja springa igen och sedan dess har jag knappt haft knäproblem.

I maj var jag således lite stressad, tre veckor före Stockholm marathon sprang jag ett långpass på ca tre timmar och det var det enda riktiga långpass jag sprang på mer än ett halvår innan maran. Jag sprang också ett iskallt Kungsholmen runt och ett lite varmare Vårrus som uppladdning inför årets stora mål.

Juni var lika med Stockholm marathon och jag stod på startlinjen, ganska nervös men glad över att kunna springa. Med ett förvånansvärt jämnt tempo, men med stumma ben gick jag i mål på 3,58. Jag var skakig och kunde knappt andas när jag gick i mål och promenaden från Stadion till Östermalms IP var jobbigare än hela maran. Men jag klarade målet på fyra timmar och viktigast av allt: jag var inte skadad. Bara några dagar senare kunde jag, om än på stappliga ben, springa.

Jag sprang juni ut, sedan blev det juli, med resor hit och dit och semester på resande fot. Det blev ett par veckors vila från löpningen och det var nog väldigt bra för motivationen. Jag insåg då hur mycket jag saknade att träna och det första jag gjorde när jag kom hem var att springa ut på en runda.

Augisti och september gick i träningens tecken, jag sprang som aldrig förr och kom upp i fler och fler kilometrar per vecka. Höstens stora mål var Lidingöloppet, målet var ganska låga under tre timmar, men jag hade ingen som helst aning om var jag stod formmässigt efter ett ganska struligt år. I övrigt var jag tillbaka på jobbet och började mer och mer känna att jag behövde ombyte.

Lidingöloppet gick över förväntan, 2,40 blev sluttiden och jag grämde mig mest över trängsel och missad silvermedalj. Men nästa år ska den tas. Tre veckor senare sprang jag Hässelbyloppet, ett lopp som kändes skit hela vägen och jag blev mycket förvånad över det nya personliga rekordet, men också besviken över de fyra ynka sekunderna på fel sida 45-min strecket.

Resten av året har bestått mer av kvantitet än kvalitet, det har blivit många långa och lugna pass blandat med lite fartlek på löpbandet. Det har också blivit allt mer löpband på grund av snö och kyla. I december har långpassen blivit lidande, fester och annat har tagit tid och under julen har jag unnat mig mer vila och alternativ träning. Jag har också funderat en hel del över framtiden, över jobb och vad jag vill och vem vet vad nästa år för med sig.

För att sammanfatta det kan man ju säga att 2010 varit minst sagt upp och ner. Jag tror mycket på 2011 och jag har vissa träningsmål, men de tar jag vid ett senare tillfälle.

löpning i går - sjukdom i dag

Ja, jag hann springa i går innan snöovädret slog till. Klockan 8.00 stack jag i väg, det var ca fem minusgrader, men det blåste en hel del. Det blev 10 ganska jobbiga kilometrar då jag kände av benhinnorna lite oroväckande mycket. När jag kommit hem och duschat började det snöa och det har inte slutat än. I går både blåste och snöade det något fruktansvärt hela dagen, i dag har det inte blåst men snöat konstant har det gjort. Men det har inte blivit någon träning för mig ändå eftersom jag i går började känna mig sjuk och illamående. Illamåendet gav med sig i dag, men jag har varit helt ur form hela dagen, trött och småsnurrig. Typiskt när man är ledig.

Jag hoppas jag är bättre i morgon, kanske blir det en springtur då, men vi får se, jag kanske cyklar också. Just nu blir det inga längre sträckor. Långpassen får vänta till nästa år, eller rättare sagt till i helgen.

Vila är ju inte så himla kul

Jag vill springa, jag vill verkligen det, men ändå gör jag det inte nu. Varför kan man då undra, jo för att de senaste dagarna har varit kallare än 20 minusgrader ute och jag har en viss smärttröskel och sedan har jag bestämt mig för att jag måste ta lite vila från löpningen. Jag sprang senast i tisdags och är således inne på min fjärde löpfria dag i rad, det var otroligt länge sedan jag hade så många löpfria dagar i rad. Senast var förmodligen i somras då jag var ute och reste i två veckor och inte hade tid att springa och då det dessutom var på tok för varmt (sedan gick jag ju runt hela dagarna under dessa två veckor vilket tog lite på orken också). Men jag har inte totalvilat, nej det har blivit nötande på träningscykel istället. Toktråkigt, men man vänjer sig konstigt nog och det är bra hålligång-träning när man vill just hålla i gång men samtidigt vila upp sig. Sedan finns det bara tråkiga löprundor här vilket gör att det är ganska bra att passa på att ta löpvila just när man är hemma.

Men i morgon ska jag springa, temperaturen höjs också stadigt ju längre dagen går så i morgon kanske det bara är tio minusgrader, fullt överkomligt att springa i. Det sägs också att snöstormen som huserat i södra Sverige ska leta sig upp hit till i morgon, men jag håller tummarna för att den inte är allt för illa. Snöstorm brukar ju definieras ganska olika beroende på var i landet man befinner sig. Jag hoppas att vädret tillåter i alla fall en liten springtur.

I går var det ju julafton också och jag hade en mycket bra julafton, jag firade med familjen och släkten. Det var Kalle, julmat, kusiner, kusinbarn, tomten och julklappar. Och mängder av mat och godis, magknipet kom som ett brev på posten och jag känner mig fortfarande uppsvälld, men hungrig blir man i alla fall dagen efter, det tycker jag är lite konstigt. I dag har jag tagit det lugnt, cyklat lite och läst lite bok, morgondagen kommer se ungefär likadan ut, fast med lite besök hos släkt.

Jul jul - äntligen hemma

Nu är det julledigt och som jag har väntat, min plan är att vila, sova och äta choklad och skumtomtar (min stora julfavvo) ända fram till nyår. Sedan kommer jag att komma tillbaka till hetsen och huvudstaden med massa nya krafter.

Men lite träning tänkte jag också försöka klämma in, tyvärr är det 20 minus och snö överallt och jag har ändå vissa gränser. Så löpningen blir det nog lite lugnt med den närmsta veckan. Det kanske är bra eftersom mina benhinnor krånglat mer och mer de senaste veckorna.

Men mina föräldrar har en träningscykel som får fungera som substitut när jag inte har tillgång till gym och löpband. Det är fruktansvärt tråkigt att cykla på träningscykel, men med en bok eller film går det att överleva.

Innan jag åkte hem i tisdags (bara en timmes försening med SJ) hann jag springa 16 km på bandet, i måndags blev det totalt 20 km på löpbandet, så 36 km på julveckan får väl ändå räknas som godkänt. Kanske det blir lite varmare också så att jag kan springa lite i mellandagarna.

Let it snow

Jag är en julälskare av stora mått och jag tycker att det är underbart att vi får en vit jul i år igen. Jag tycker om att jag får uppleva en riktig vinter trots att jag flyttat från Norrland till Stockholm, jag hatar slasket som uppstår när temperaturen ligger runt nollan, men jag tycker inte det behöver bli kallare än tio minus och jag hatar när det blåser. Jag vill bara klargöra detta så att ingen tycker att jag klagar när jag skriver om jobbiga springturer i snön.

För i morse var det just det som det blev, hoppande, skuttande och någon slags oteknisk snölöpning runt ett oplogat Stockholm. Innan var jag lite tveksam, men jag var heller inte sugen på löpbandet, vilket var alternativet. Så på med kläderna och ut i snön bara. Först gick det segt, men jag bet ihop och efter dryga 7 km kändes det lite lättare som det brukar med andra ord. Jag sprang min vanliga runda längs med vattnet, runt Skeppsholmen, Djurgårdsbrunn och en extrasväng ute på Djurgården, sedan Vallhallavägen till Odengatan, sedan Sveavägen ner till Drottninggatan. Vid Åhlens stod klockan på 20 km och 2,01 timmar och då beslöt jag mig för att det fick räcka för dagen. Jag hoppade på tunnelbanan och kände mig trots mina trötta ben rätt nöjd.

Tempot blev i snitt 6,05 min/km och det är väl inget att hurra för, men det går inte fortare när vädret är som det är och vägarna är så svårlöpta. Men jag tror det bygger pannben att springa ute nu och jag tror att det är bra träning för maraton.

Nästa vecka blir lugnare, i morgon blir det gym, på tisdag förmodligen också gym innan jag åker hem. Hemma vet jag inte hur det blir, lite löpning och lite träningscykel, men också mycket vila och mat. Snart är det ju jul!

När livet kommer i vägen

Ja, det är lite dåligt med bloggandet just nu, men jag har goda ursäkter. Eller vad sägs om Nobelfestligheter, baler och glöggmingel, lägg på det att jag har jobbat som vanligt och försökt träna som vanligt. Just nu känner jag mig ganska slut och denna vecka har mest känts som en nedräkning till julledigheterna som börjar på tisdag eftermiddag. Bloggen har helt enkelt prioriterats bort.

Men trots en fullspäckad december månad har jag tränat ordentligt mycket, det har inte blivit något ordentligt långpass på några veckor, men jag har klämt in ett par 20-kilometrare i veckan i alla fall. I dag blev det ett pass på nästan 23 km i snön, jag tog mig an de södra förorterna. Min tanke var att springa längs med tunnebanelinjen till Högdalen/Hagsätra och sedan mot Farsta och mot söder igen. Det gick bra till Farsta men sedan villade jag bort mig fullständigt. Trött frusen och med rejält trötta ben hamnade jag till slut i Skarpnäck och därifrån blev det tunnelbana hem. Det var rejält svårlöpt i dag, mycket snö och oplogade trottoarer. Däremot var det inte speciellt kallt och det blåste inte så farligt, men mina ben var trötta efter en ganska hård träningsvecka. Dessutom hade jag som vanligt ont i benhinnorna den första milen. Jag förstår inte vad som är fel.

Dessutom testade jag mina nya skor i dag, jag beställde dem från Löplabbets internetbutik, ett par Asics Kayano. Det var 30% rabatt så jag var bara tvungen att passa på att köpa dem. Nu har jag bara testat ett pass, men det kändes bra. Ska nog ta en runda i morgon också för att se hur de känns. Konstigt nog brukar jag ju springa bättre på söndagar än lördagar.

Onda benhinnor

Så, funkade mitt lilla experiment i går? Svaret är nej, det gjorde det inte. När jag ställde mig på löpbandet i morse och började springa gjorde det rejält ont i hela underbenen. Det var en pina att springa, men samtidigt känner jag igen smärtan och vet att det bara gäller att springa igenom och härda ut. Så i cirka 45 minuter var det som att springa med två stela stolpar istället för ben och några intervaller var det inte tal om.

Totalt blev det 15 km fartlek på ca 1 timme och 30 min varav andra halvan gick betydligt fortare och lättare än första.

Det där med vila

Jag är den första att erkänna att jag är dålig på att vila, så därför har det känts lite jobbigt med en lugn helg, trots att jag vet att jag också behöver det. Men en sak som alltid händer när jag vilat är att jag får ont i benhinnorna första träningsdagen efter vilan. Det är ganska jobbigt tycker jag för på så vis förstörs ju lite av ett träningspass. Ofta brukar det vara den typ av smärta som går över efter att jag sprungit i en halvtimme-fyrtiofem minuter, men innan det går över är det som att springa med två stolpar istället för ben.

Eftersom jag inte sprang i går och har planerat intervaller i morgon så tänkte jag att jag skulle testa benen i dag när jag kom tillbaka till Stockholm. Jag skulle på ett möte inne i city och tänkte springa till gymmet, duscha där och sedan gå på mötet. Det blev med andra ord en väldigt kort springtur på ca 20 minuter, men mina ben var som onda stolpar. Vad var då syftet? Jag behövde inte springa, inte träna över huvud taget, men jag tänkte testa om det förhindrar att samma sak händer i morgon. Nu vet jag inte om det fungerar, men jag hoppas att mina ben är pigga för intervaller på löpbandet i morgon bitti.

Den kommande veckan är förövrigt ganska hektisk, men det kommer bli en otroligt rolig vecka också.

Snölöpning

Ja, om vintern fortsätter som den hittills gjort lär det blir många rubriker som denna under de närmsta månaderna.

Arbetsveckan slutade med ett långpass i snön i går morse. Det snöade friskt och det låg ett litet snölager på gatorna där jag sprang. Men temperaturen var behagliga fyra minus och det blåste inget. Mina ben var väl inte riktigt helt med på noterna och det blev ganska slitigt, men känslan var ändå positiv genom efteråt. Jag sprang runt Skeppsholmen, runt Djurgårdsbrunn, längs Karlavägen, Sveavägen, Drottninggatan och via Slussen hem. Totalt blev det 18,5 km på 1 timme och 55 min, inget vidare tempo med andra ord, men det var heller inte syftet. Snön gör ju automatiskt att det blir ett lugnare tempo.

Det har varit en rätt hård träningsvecka, många mil och många träningspass, därför passar det extra bra med en vilohelg hemma hos föräldrarna. Nu har vi ju gått in i december och glöggmingel, baler och diverse festligheter gör att träningen kommer att bli lite lidande, men det kanske å andra sidan är bra. Jag ska försöka att utnyttja morgnarna och luncherna så gott jag kan, det är ju bara tre veckor kvar till jul dessutom.

Veckans segaste dag

Jag har alltid ogillat tisdagar, det känns bara som en så meningslös dag. Det är tidigt i veckan, vilket innebär långt kvar till helgen och det är inte som måndagar som alltid går snabbt på grund av möten och mycket att göra på jobbet. Nej tisdagen känns bara inklämd och onödig, tur att den snart är över för denna vecka i alla fall.

Den här tisdagen inleddes i alla fall bra med dryga 21 km löpning genom ett kallt Stockholm. Planen var 20 km i lugnt tempo på drygt två timmar, men det blev lite snabbare och därmed också lite längre sträcka än planerat. Eftersom jag hade väntat mig att vara seg så blev jag lite förvånad när benen ville springa på, kanske sprang jag lite extra fort för att inte frysa. För det var kallt, nio minusgrader visade termometern på Katarinahissen och temperaturen sjönk också under tiden. Men det är värst i början, efter ett tag går det rätt bra, det blåste ju i alla fall inte, det som är värst är nog ändå ansiktet, man kanske borde skaffa en sådan där rånarluva. Hur som helst så känns löpningen bra nu, jag tycker att det rullar på som det ska och hoppas att det fortsätter så.

Sedan har det varit full rulle hela dagen och det blir en tidig kväll för mig. I morgon blir det gymmet, enligt SMHI ska det bli rekordkallt i ett par dagar nu och då tycker jag det är bäst att utnyttja mitt dyra gymkort lite extra.

Snö, blåst och 20,5 km

Om gårdagens runda var vacker, inspirerande och hyfsat lättlöpt så var dagens helt tvärtom. I normala fall brukar jag vara förvånansvärt pigg på söndagar trots att jag sprungit långt dagen innan, men då brukar det å andra sidan inte vara sådant väder som det var i dag. Det blåste hårda vindar och snön yrde i morse när jag gav mig ut. Det var det enligt mig värsta vädret och hela rundan kändes bara seg och jobbig. Till råga på allt blev det något fel med min klocka så att den stannade efter 8,5 km (då jag tog en toalettpaus), något jag inte märkte förrän ca 4-5 km senare. Det kändes lite segt, men jag uppskattade den missade biten till lite mer än 4 km och sprang vidare. När jag kom hem mätte jag med google maps och sträckan var ca 4,5 km så jag uppskattade rätt bra ändå.

Siktet var inställt på 20 km i lugnt tempo och det blev det också (eller 20,5 om man ska vara exakt). Det gick inte att hålla ett jämnt tempo däremot, snön och vinden gjorde att det ibland blev mer hopp och slir än löpning. Jag sprang en spontanrunda som gick runt stan, Vasastan och en sväng ut på Kungsholmen. Värst var det i slutet när jag på vägen hem sprang genom Gamla stan, eller sprang, jag slirade mest omkring på de oplogade gatorna.

Men men, nu såhär i efterhand känner jag mig ändå nöjd, nöjd över att jag följde min plan och över att jag inte gav upp. Det är sådana här rundor som bygger pannben och gör mig starkare i satsningen mot marathon 2011.

I dag är det ju första advent också och jag har tänt första ljuset och gjort knäck. Nästan alla julklappar är också inhandlade (jag har i och för sig inte så många att köpa) så det känns som en bra söndag.

startar om

Jag började friskt i somras och sedan rann det liksom ut i sanden när jag bytte bloggportal, men jag tänkte ge det en chans till. Kanske mest för att jag saknar att skriva, jag har dessutom börjat skriva en del blogginlägg i mitt jobb och jag känner att det är riktigt kul. Så även om ingen läser så tänkte jag ta tag i bloggandet igen. Det är främst tänkt som en träningsblogg, men det blir nog lite annat också. Lite mer allmänna tankar.

En månad har gått sedan sist, ett grått oktober har ersatts av ett vintervackert november, i morgon är det första advent och jag njuter av att snart vara inne i december. En månad som bjuder på det bästa, jul, nobelfest, festligheter, glöggmingel och tända ljus. Förhoppningsvis stannar minusgraderna kvar och det fortsätter vara vindstilla som det varit i dag.

Min löpsatsning fortsätter och jag springer fortfarande helst ute, även om jag måste erkänna att det blivit en hel del pass på löpbandet de senaste veckorna. Jag kan klara kyla och snö, men inte när det blåser storm. Jag har också börjar smyga in lite kvalitet i träningen. Främst i form av ett intervallpass i veckan, vanligtvis på måndagar och på löpbandet. Det är ju ganska praktiskt att köra kvalitetspassen inomhus nu när det för det första är halt ute, men också för att man kan reglera farten bäst där.

Jag har också skaffat en ny kompis, en Garmin forerunner som mäter tid, sträcka, hastighet och puls, så hädanefter kommer jag att ha stenkoll på alla kilometrar jag samlar. Egentligen låg den helt utanför min budget, men jag har velat ha en så länge så jag ser det som en julklapp till mig själv.

I morse blev det (som vanligt på lördagar) ett långpass, tanken var 25 km på ca 1 timme och 30 min, det blev 27 km på 2h och 37 min. Benen var tunga i början och det kändes också tyngre av att springa på snön, men efter ett tag lossnade det och jag blev piggare. Den var ca 7 minusgrader, men kylan var inte alls jobbig, jag hade precis rätt kläder och luften kändes mest frisk och klar. I morgon blir det löpning igen, inte lika långt, men jag gillar tanken med att köra dubbla långpass på helgerna, man har ju mer tid då och jag tycker inte att de långa och lugna passen sliter lika mycket på kroppen.