Ja, jag är en fruktansvärt dålig bloggare, det vet jag om. Men jag tappade motivationen totalt i början av året då mina knän började krångla för vad som kändes som femtioelfte gången. Precis som förra året började problemen komma lagom till vintersäsongen och precis som förra året var det kallt, snöigt och halt. Jag börjar ana ett samband. Hur som helst blev det många besök hos naprapaten, först på Naprapathögskolan vilket inte hjälpte mycket. Därefter tog jag beslutet att testa Access Rehab vilket var räddningen för marathonstarten i maj.
För att göra en lång historia kort så är jag för svag i höfter och bål, jag är också stel i ryggen och det är därför jag får problem med mina knän. Jag har fått olika övningar som plankan, enbensknäböj och balansövningar på boll som jag gör varje vecka och även om knät fortfarande för lite ont så funkar det att springa. En del dagar bättre än andra.
Och viktigast av allt: jag kunde springa Stockholm maraton och jag gjorde det på en tid som var långt mycket bättre än jag hade trott. När jag stod på startlinjen efter en vecka av problem med benhinnorna (är det inte det ena så är det det andra) var jag osäker på om jag ens skulle fullfölja loppet. Men ju längre jag sprang desto lättare gick det och i mål kom jag på 3 timmar 34 min och 2 sek. Pers med nästan 25 min, gissa om jag var glad.
Maran slet dock och veckan efter var jag helt urlakad på energi, när den värsta träningsvärken var borta var det ändå jättejobbigt att springa. Men det går ju också över och sommaren har bjudit på massa bra rundor, både långpass, intervallpass och terrängpass. Snart är det ju Lidingöloppet och i år ska jag även springa Tjejmilen, egentligen ogillar jag ju hela jippot runt den tävlingen, men jag vill ju slå mitt milpers och tävlingen ligger bra i tiden inför Lidingöloppet. Dessutom får jag starta i första ledet och då borde det inte bli allt för trångt.
Jaaa, jag släptte dig aldrig. Kollade här lite titt som tätt.
SvaraRadera