Ja, jag är en fruktansvärt dålig bloggare, det vet jag om. Men jag tappade motivationen totalt i början av året då mina knän började krångla för vad som kändes som femtioelfte gången. Precis som förra året började problemen komma lagom till vintersäsongen och precis som förra året var det kallt, snöigt och halt. Jag börjar ana ett samband. Hur som helst blev det många besök hos naprapaten, först på Naprapathögskolan vilket inte hjälpte mycket. Därefter tog jag beslutet att testa Access Rehab vilket var räddningen för marathonstarten i maj.
För att göra en lång historia kort så är jag för svag i höfter och bål, jag är också stel i ryggen och det är därför jag får problem med mina knän. Jag har fått olika övningar som plankan, enbensknäböj och balansövningar på boll som jag gör varje vecka och även om knät fortfarande för lite ont så funkar det att springa. En del dagar bättre än andra.
Och viktigast av allt: jag kunde springa Stockholm maraton och jag gjorde det på en tid som var långt mycket bättre än jag hade trott. När jag stod på startlinjen efter en vecka av problem med benhinnorna (är det inte det ena så är det det andra) var jag osäker på om jag ens skulle fullfölja loppet. Men ju längre jag sprang desto lättare gick det och i mål kom jag på 3 timmar 34 min och 2 sek. Pers med nästan 25 min, gissa om jag var glad.
Maran slet dock och veckan efter var jag helt urlakad på energi, när den värsta träningsvärken var borta var det ändå jättejobbigt att springa. Men det går ju också över och sommaren har bjudit på massa bra rundor, både långpass, intervallpass och terrängpass. Snart är det ju Lidingöloppet och i år ska jag även springa Tjejmilen, egentligen ogillar jag ju hela jippot runt den tävlingen, men jag vill ju slå mitt milpers och tävlingen ligger bra i tiden inför Lidingöloppet. Dessutom får jag starta i första ledet och då borde det inte bli allt för trångt.
söndag 7 augusti 2011
söndag 2 januari 2011
Rivslut på 2010 och rivstart på 2011
Nytt år och nya möjligheter, i år väntar utmaningar i form av maraton, vad som blir i övrigt får vi se. Jag är sugen på silvermedalj på Lidingö och kanske ett längre lopp. 2010 avslutades på bästa sätt, efter en tågresa utan förseningar var jag på nyårsafton tillbaka i Stockholm. Solen sken och jag passade på att utnyttja dagsljuset med 20 km genom ett vackert vinterlandskap. Det blev en runda i hyfsat tempo längs Årstaviken, över Västerbron och runt Kungsholmen. Sedan blev det nyårsfest, men en hyfsat lugn sådan för min del.
Nyårsdagen inledde jag med 10 lugna kilometrar, det var ganska moddigt och svårlöpt, men kändes bra att springa på lugna och tysta gator. Sedan fortsatte dagen med en timmes Bodycombat. Det var ett tag sedan jag körde combat nu och jag kunde glatt konstatera att den senaste koreografin är riktigt rolig och i dag känns träningen i mina skulderblad.
Men planen för i dag var 30 km långpass och det var också precis så jag inledde dagen. Men det var tunga ben i dag, jag fick inget flyt alls och jag fick kämpa från första till sista steg. Första milen avverkades på strax över timmen och det var också den som gick lättast. Sedan gick det bara tyngre och tyngre, sista milen gick på ren vilja, 3 h 1 min och 45 sek var jag i gång, snittfarten blev 6,02 min/km. Förvånansvärt snabbt med tanke på hur tungt det kändes, dessutom var det som vanligt ganska svårlöpt på gatorna som var dåligt plogade. Jag sprang en improviserad runda längs Årstaviken (på södermalmsidan), runt Reimersholme, över Västerbron, runt Fredhäll, över S:t Ericsbron, över en sväng på Solnasidan och en kortis i Hagaparken, vidare runt Rostagstull, Valhallavägen mot gärdet och sedan Djurgårdsbrunn tillbaka till city. Sedan avslutade jag med ett varv runt Skeppsholmen innan jag på extremt trötta ben fortsatte hem till Söder. Årets första långpass är med andra ord avklarat, nu är 2011 igång!
Nyårsdagen inledde jag med 10 lugna kilometrar, det var ganska moddigt och svårlöpt, men kändes bra att springa på lugna och tysta gator. Sedan fortsatte dagen med en timmes Bodycombat. Det var ett tag sedan jag körde combat nu och jag kunde glatt konstatera att den senaste koreografin är riktigt rolig och i dag känns träningen i mina skulderblad.
Men planen för i dag var 30 km långpass och det var också precis så jag inledde dagen. Men det var tunga ben i dag, jag fick inget flyt alls och jag fick kämpa från första till sista steg. Första milen avverkades på strax över timmen och det var också den som gick lättast. Sedan gick det bara tyngre och tyngre, sista milen gick på ren vilja, 3 h 1 min och 45 sek var jag i gång, snittfarten blev 6,02 min/km. Förvånansvärt snabbt med tanke på hur tungt det kändes, dessutom var det som vanligt ganska svårlöpt på gatorna som var dåligt plogade. Jag sprang en improviserad runda längs Årstaviken (på södermalmsidan), runt Reimersholme, över Västerbron, runt Fredhäll, över S:t Ericsbron, över en sväng på Solnasidan och en kortis i Hagaparken, vidare runt Rostagstull, Valhallavägen mot gärdet och sedan Djurgårdsbrunn tillbaka till city. Sedan avslutade jag med ett varv runt Skeppsholmen innan jag på extremt trötta ben fortsatte hem till Söder. Årets första långpass är med andra ord avklarat, nu är 2011 igång!
tisdag 28 december 2010
Mitt 2010
Mitt 2010 har varit väldigt upp och ner, jag tänkte ge mig på en sammanfattning och något slags bokslut nu när det bara återstår några få dagar på året.
Januari började med flytt, nytt jobb och ett krånglande knä som höll mig borta från löpningen i en och en halv månad. Jag blev alltför välbekant med crosstrainern, tråkiga spinningpass och gymmet och jag saknade löpningen, men jag kunde inte springa, det gjorde för ont. Till slut kunde jag knappt gå utan att det kändes som att knivar skar in i knät. I mitten av februari kom jag till en sjukgymnast som gav mig stränga order om att stretcha, flera gånger om dagen och jag lydde. Som ett mirakel var knät snart bra igen och i mitten av februari kunde jag så smått börja springa igen. Jag kommer ihåg den lycka jag kände efter att ha sprungit 20 minuter i snigelfart på löpbandet utan att ha ont.
Sedan fortsatte träningen smärtfritt i en månad ungefär, sedan började andra knäet att krångla och alternativträningen tog fart igen i kombination med massa stretchande. Till slut gick jag till Löplabbet och gjorde ortopediska inlägg, något som räddade min maratonstart. I slutet av april kunde jag börja springa igen och sedan dess har jag knappt haft knäproblem.
I maj var jag således lite stressad, tre veckor före Stockholm marathon sprang jag ett långpass på ca tre timmar och det var det enda riktiga långpass jag sprang på mer än ett halvår innan maran. Jag sprang också ett iskallt Kungsholmen runt och ett lite varmare Vårrus som uppladdning inför årets stora mål.
Juni var lika med Stockholm marathon och jag stod på startlinjen, ganska nervös men glad över att kunna springa. Med ett förvånansvärt jämnt tempo, men med stumma ben gick jag i mål på 3,58. Jag var skakig och kunde knappt andas när jag gick i mål och promenaden från Stadion till Östermalms IP var jobbigare än hela maran. Men jag klarade målet på fyra timmar och viktigast av allt: jag var inte skadad. Bara några dagar senare kunde jag, om än på stappliga ben, springa.
Jag sprang juni ut, sedan blev det juli, med resor hit och dit och semester på resande fot. Det blev ett par veckors vila från löpningen och det var nog väldigt bra för motivationen. Jag insåg då hur mycket jag saknade att träna och det första jag gjorde när jag kom hem var att springa ut på en runda.
Augisti och september gick i träningens tecken, jag sprang som aldrig förr och kom upp i fler och fler kilometrar per vecka. Höstens stora mål var Lidingöloppet, målet var ganska låga under tre timmar, men jag hade ingen som helst aning om var jag stod formmässigt efter ett ganska struligt år. I övrigt var jag tillbaka på jobbet och började mer och mer känna att jag behövde ombyte.
Lidingöloppet gick över förväntan, 2,40 blev sluttiden och jag grämde mig mest över trängsel och missad silvermedalj. Men nästa år ska den tas. Tre veckor senare sprang jag Hässelbyloppet, ett lopp som kändes skit hela vägen och jag blev mycket förvånad över det nya personliga rekordet, men också besviken över de fyra ynka sekunderna på fel sida 45-min strecket.
Resten av året har bestått mer av kvantitet än kvalitet, det har blivit många långa och lugna pass blandat med lite fartlek på löpbandet. Det har också blivit allt mer löpband på grund av snö och kyla. I december har långpassen blivit lidande, fester och annat har tagit tid och under julen har jag unnat mig mer vila och alternativ träning. Jag har också funderat en hel del över framtiden, över jobb och vad jag vill och vem vet vad nästa år för med sig.
För att sammanfatta det kan man ju säga att 2010 varit minst sagt upp och ner. Jag tror mycket på 2011 och jag har vissa träningsmål, men de tar jag vid ett senare tillfälle.
Januari började med flytt, nytt jobb och ett krånglande knä som höll mig borta från löpningen i en och en halv månad. Jag blev alltför välbekant med crosstrainern, tråkiga spinningpass och gymmet och jag saknade löpningen, men jag kunde inte springa, det gjorde för ont. Till slut kunde jag knappt gå utan att det kändes som att knivar skar in i knät. I mitten av februari kom jag till en sjukgymnast som gav mig stränga order om att stretcha, flera gånger om dagen och jag lydde. Som ett mirakel var knät snart bra igen och i mitten av februari kunde jag så smått börja springa igen. Jag kommer ihåg den lycka jag kände efter att ha sprungit 20 minuter i snigelfart på löpbandet utan att ha ont.
Sedan fortsatte träningen smärtfritt i en månad ungefär, sedan började andra knäet att krångla och alternativträningen tog fart igen i kombination med massa stretchande. Till slut gick jag till Löplabbet och gjorde ortopediska inlägg, något som räddade min maratonstart. I slutet av april kunde jag börja springa igen och sedan dess har jag knappt haft knäproblem.
I maj var jag således lite stressad, tre veckor före Stockholm marathon sprang jag ett långpass på ca tre timmar och det var det enda riktiga långpass jag sprang på mer än ett halvår innan maran. Jag sprang också ett iskallt Kungsholmen runt och ett lite varmare Vårrus som uppladdning inför årets stora mål.
Juni var lika med Stockholm marathon och jag stod på startlinjen, ganska nervös men glad över att kunna springa. Med ett förvånansvärt jämnt tempo, men med stumma ben gick jag i mål på 3,58. Jag var skakig och kunde knappt andas när jag gick i mål och promenaden från Stadion till Östermalms IP var jobbigare än hela maran. Men jag klarade målet på fyra timmar och viktigast av allt: jag var inte skadad. Bara några dagar senare kunde jag, om än på stappliga ben, springa.
Jag sprang juni ut, sedan blev det juli, med resor hit och dit och semester på resande fot. Det blev ett par veckors vila från löpningen och det var nog väldigt bra för motivationen. Jag insåg då hur mycket jag saknade att träna och det första jag gjorde när jag kom hem var att springa ut på en runda.
Augisti och september gick i träningens tecken, jag sprang som aldrig förr och kom upp i fler och fler kilometrar per vecka. Höstens stora mål var Lidingöloppet, målet var ganska låga under tre timmar, men jag hade ingen som helst aning om var jag stod formmässigt efter ett ganska struligt år. I övrigt var jag tillbaka på jobbet och började mer och mer känna att jag behövde ombyte.
Lidingöloppet gick över förväntan, 2,40 blev sluttiden och jag grämde mig mest över trängsel och missad silvermedalj. Men nästa år ska den tas. Tre veckor senare sprang jag Hässelbyloppet, ett lopp som kändes skit hela vägen och jag blev mycket förvånad över det nya personliga rekordet, men också besviken över de fyra ynka sekunderna på fel sida 45-min strecket.
Resten av året har bestått mer av kvantitet än kvalitet, det har blivit många långa och lugna pass blandat med lite fartlek på löpbandet. Det har också blivit allt mer löpband på grund av snö och kyla. I december har långpassen blivit lidande, fester och annat har tagit tid och under julen har jag unnat mig mer vila och alternativ träning. Jag har också funderat en hel del över framtiden, över jobb och vad jag vill och vem vet vad nästa år för med sig.
För att sammanfatta det kan man ju säga att 2010 varit minst sagt upp och ner. Jag tror mycket på 2011 och jag har vissa träningsmål, men de tar jag vid ett senare tillfälle.
måndag 27 december 2010
löpning i går - sjukdom i dag
Ja, jag hann springa i går innan snöovädret slog till. Klockan 8.00 stack jag i väg, det var ca fem minusgrader, men det blåste en hel del. Det blev 10 ganska jobbiga kilometrar då jag kände av benhinnorna lite oroväckande mycket. När jag kommit hem och duschat började det snöa och det har inte slutat än. I går både blåste och snöade det något fruktansvärt hela dagen, i dag har det inte blåst men snöat konstant har det gjort. Men det har inte blivit någon träning för mig ändå eftersom jag i går började känna mig sjuk och illamående. Illamåendet gav med sig i dag, men jag har varit helt ur form hela dagen, trött och småsnurrig. Typiskt när man är ledig.
Jag hoppas jag är bättre i morgon, kanske blir det en springtur då, men vi får se, jag kanske cyklar också. Just nu blir det inga längre sträckor. Långpassen får vänta till nästa år, eller rättare sagt till i helgen.
Jag hoppas jag är bättre i morgon, kanske blir det en springtur då, men vi får se, jag kanske cyklar också. Just nu blir det inga längre sträckor. Långpassen får vänta till nästa år, eller rättare sagt till i helgen.
lördag 25 december 2010
Vila är ju inte så himla kul
Jag vill springa, jag vill verkligen det, men ändå gör jag det inte nu. Varför kan man då undra, jo för att de senaste dagarna har varit kallare än 20 minusgrader ute och jag har en viss smärttröskel och sedan har jag bestämt mig för att jag måste ta lite vila från löpningen. Jag sprang senast i tisdags och är således inne på min fjärde löpfria dag i rad, det var otroligt länge sedan jag hade så många löpfria dagar i rad. Senast var förmodligen i somras då jag var ute och reste i två veckor och inte hade tid att springa och då det dessutom var på tok för varmt (sedan gick jag ju runt hela dagarna under dessa två veckor vilket tog lite på orken också). Men jag har inte totalvilat, nej det har blivit nötande på träningscykel istället. Toktråkigt, men man vänjer sig konstigt nog och det är bra hålligång-träning när man vill just hålla i gång men samtidigt vila upp sig. Sedan finns det bara tråkiga löprundor här vilket gör att det är ganska bra att passa på att ta löpvila just när man är hemma.
Men i morgon ska jag springa, temperaturen höjs också stadigt ju längre dagen går så i morgon kanske det bara är tio minusgrader, fullt överkomligt att springa i. Det sägs också att snöstormen som huserat i södra Sverige ska leta sig upp hit till i morgon, men jag håller tummarna för att den inte är allt för illa. Snöstorm brukar ju definieras ganska olika beroende på var i landet man befinner sig. Jag hoppas att vädret tillåter i alla fall en liten springtur.
I går var det ju julafton också och jag hade en mycket bra julafton, jag firade med familjen och släkten. Det var Kalle, julmat, kusiner, kusinbarn, tomten och julklappar. Och mängder av mat och godis, magknipet kom som ett brev på posten och jag känner mig fortfarande uppsvälld, men hungrig blir man i alla fall dagen efter, det tycker jag är lite konstigt. I dag har jag tagit det lugnt, cyklat lite och läst lite bok, morgondagen kommer se ungefär likadan ut, fast med lite besök hos släkt.
Men i morgon ska jag springa, temperaturen höjs också stadigt ju längre dagen går så i morgon kanske det bara är tio minusgrader, fullt överkomligt att springa i. Det sägs också att snöstormen som huserat i södra Sverige ska leta sig upp hit till i morgon, men jag håller tummarna för att den inte är allt för illa. Snöstorm brukar ju definieras ganska olika beroende på var i landet man befinner sig. Jag hoppas att vädret tillåter i alla fall en liten springtur.
I går var det ju julafton också och jag hade en mycket bra julafton, jag firade med familjen och släkten. Det var Kalle, julmat, kusiner, kusinbarn, tomten och julklappar. Och mängder av mat och godis, magknipet kom som ett brev på posten och jag känner mig fortfarande uppsvälld, men hungrig blir man i alla fall dagen efter, det tycker jag är lite konstigt. I dag har jag tagit det lugnt, cyklat lite och läst lite bok, morgondagen kommer se ungefär likadan ut, fast med lite besök hos släkt.
torsdag 23 december 2010
Jul jul - äntligen hemma
Nu är det julledigt och som jag har väntat, min plan är att vila, sova och äta choklad och skumtomtar (min stora julfavvo) ända fram till nyår. Sedan kommer jag att komma tillbaka till hetsen och huvudstaden med massa nya krafter.
Men lite träning tänkte jag också försöka klämma in, tyvärr är det 20 minus och snö överallt och jag har ändå vissa gränser. Så löpningen blir det nog lite lugnt med den närmsta veckan. Det kanske är bra eftersom mina benhinnor krånglat mer och mer de senaste veckorna.
Men mina föräldrar har en träningscykel som får fungera som substitut när jag inte har tillgång till gym och löpband. Det är fruktansvärt tråkigt att cykla på träningscykel, men med en bok eller film går det att överleva.
Innan jag åkte hem i tisdags (bara en timmes försening med SJ) hann jag springa 16 km på bandet, i måndags blev det totalt 20 km på löpbandet, så 36 km på julveckan får väl ändå räknas som godkänt. Kanske det blir lite varmare också så att jag kan springa lite i mellandagarna.
Men lite träning tänkte jag också försöka klämma in, tyvärr är det 20 minus och snö överallt och jag har ändå vissa gränser. Så löpningen blir det nog lite lugnt med den närmsta veckan. Det kanske är bra eftersom mina benhinnor krånglat mer och mer de senaste veckorna.
Men mina föräldrar har en träningscykel som får fungera som substitut när jag inte har tillgång till gym och löpband. Det är fruktansvärt tråkigt att cykla på träningscykel, men med en bok eller film går det att överleva.
Innan jag åkte hem i tisdags (bara en timmes försening med SJ) hann jag springa 16 km på bandet, i måndags blev det totalt 20 km på löpbandet, så 36 km på julveckan får väl ändå räknas som godkänt. Kanske det blir lite varmare också så att jag kan springa lite i mellandagarna.
söndag 19 december 2010
Let it snow
Jag är en julälskare av stora mått och jag tycker att det är underbart att vi får en vit jul i år igen. Jag tycker om att jag får uppleva en riktig vinter trots att jag flyttat från Norrland till Stockholm, jag hatar slasket som uppstår när temperaturen ligger runt nollan, men jag tycker inte det behöver bli kallare än tio minus och jag hatar när det blåser. Jag vill bara klargöra detta så att ingen tycker att jag klagar när jag skriver om jobbiga springturer i snön.
För i morse var det just det som det blev, hoppande, skuttande och någon slags oteknisk snölöpning runt ett oplogat Stockholm. Innan var jag lite tveksam, men jag var heller inte sugen på löpbandet, vilket var alternativet. Så på med kläderna och ut i snön bara. Först gick det segt, men jag bet ihop och efter dryga 7 km kändes det lite lättare som det brukar med andra ord. Jag sprang min vanliga runda längs med vattnet, runt Skeppsholmen, Djurgårdsbrunn och en extrasväng ute på Djurgården, sedan Vallhallavägen till Odengatan, sedan Sveavägen ner till Drottninggatan. Vid Åhlens stod klockan på 20 km och 2,01 timmar och då beslöt jag mig för att det fick räcka för dagen. Jag hoppade på tunnelbanan och kände mig trots mina trötta ben rätt nöjd.
Tempot blev i snitt 6,05 min/km och det är väl inget att hurra för, men det går inte fortare när vädret är som det är och vägarna är så svårlöpta. Men jag tror det bygger pannben att springa ute nu och jag tror att det är bra träning för maraton.
Nästa vecka blir lugnare, i morgon blir det gym, på tisdag förmodligen också gym innan jag åker hem. Hemma vet jag inte hur det blir, lite löpning och lite träningscykel, men också mycket vila och mat. Snart är det ju jul!
För i morse var det just det som det blev, hoppande, skuttande och någon slags oteknisk snölöpning runt ett oplogat Stockholm. Innan var jag lite tveksam, men jag var heller inte sugen på löpbandet, vilket var alternativet. Så på med kläderna och ut i snön bara. Först gick det segt, men jag bet ihop och efter dryga 7 km kändes det lite lättare som det brukar med andra ord. Jag sprang min vanliga runda längs med vattnet, runt Skeppsholmen, Djurgårdsbrunn och en extrasväng ute på Djurgården, sedan Vallhallavägen till Odengatan, sedan Sveavägen ner till Drottninggatan. Vid Åhlens stod klockan på 20 km och 2,01 timmar och då beslöt jag mig för att det fick räcka för dagen. Jag hoppade på tunnelbanan och kände mig trots mina trötta ben rätt nöjd.
Tempot blev i snitt 6,05 min/km och det är väl inget att hurra för, men det går inte fortare när vädret är som det är och vägarna är så svårlöpta. Men jag tror det bygger pannben att springa ute nu och jag tror att det är bra träning för maraton.
Nästa vecka blir lugnare, i morgon blir det gym, på tisdag förmodligen också gym innan jag åker hem. Hemma vet jag inte hur det blir, lite löpning och lite träningscykel, men också mycket vila och mat. Snart är det ju jul!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)